Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Luftväxling, av B. G. Markman - Belysning, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKA HJÄLPMEDEL. BELYSNING. 259
men, så att den arbetar sugande. I detta schakt blir det sålunda vakuum, och det måste
därför göras lufttätt mot dagen. När schaktet användes endast för luftväxlingen förses
det med ett tätt slutande tak, men är det samtidigt uppfordringsschakt, måste dess
förbindelse med dagen utföras så, att vagnarna obehindrat kunna komma in och ut. Detta
utföres vanligen så som fig. 229 visar. Laven med lavbron är lufttätt inklädd ända upp
under skivorna, och vagnarna måste passera dubbla dörrar på så stort avstånd från
varandra, att en dörr alltid kan vara stängd.
Mellan de båda schakten fick luften till en början gå i en enda ström genom gruvans
alla arbetsrum, men då luftströmmen måste övervinna ett mycket stort motstånd, om
den skall gå en så lång väg, uppdelas den numera i flera grenar, som gå olika vägar.
Vid framdrivandet av en ort måste arbetaren bakom sig hava denna uppdelad, så
att den in- och utgående luftströmmen skiljes åt. Är orten t. ex. bred, såsom t. ex. vid
kolbrytningen i Skåne, upplägges det ofyndiga i ortens mitt, så att på ena sidan erhålles
en 1 m bred friskluftskanal och på den andra en 2 m bred transportväg och väg för den
utgående luftströmmen, som passerat arbetsplatsen (fig. 275).
I smala orter uppsättes en skiljevägg såsom fig. 230 visar eller upphänges i taket ett
rör. Genom detta rör intryckes friskluft eller utsuges förskämd luft med tillhjälp av
naturligt drag eller mekaniska hjälpmedel. I senare fallet anväudas ofta skruvventilaiorer
eller ejektorer, emedan det endast är mindre luftmängder som skola befordras samt någon
större tryckförändring ej erfordras.
Belysning.
Av B. G. Markman.
Med gruvans avsänkande minskas dagsljuset, och konstgjord belysning måste till
slut tillgripas, om gruvkarlen skall kunna utföra sitt farliga arbete. Det gruvlyse,
som först kom till användning, var säkerligen torrvedsblosset, vilket, såsom framgår
av avbildningar, användes redan under medeltiden. I Sverige användes det allmänt
även långt in i förra århundradet, och vid några gruvor har det till och med använts i
början av detta århundrade. Såsom framgår av Martins kopparstick från Högborns
järngruva (fig. 164) hölls det av arbetaren i handen under gången på stegar. Vid en del
arbeten höllos blossen i munnen med tillhjälp av en krokig pinne, vilken i Falun
benämndes tartarpinne av »tartar», som på gammalt falumål betydde mun.
Vid vilken tidpunkt torrvedsblossen ersattes med andra belysningsmedel är ej
närmare känt, men det torde hava skett på mycket skilda tider å olika platser. I Tyskland
användes sålunda gruvlampor redan på 1500-talet (fig. 221), men i Sverige var det först
ett par århundrade senare, som talgljus och för vegetabiliska oljor avsedda lampor började
användas vid sidan av blossen. I slutet av 1860-talet började fotogen och gasolja komma
i bruk, och dessa lysämnen voro sedan under 50 år de mest använda.
Formen på de gruvlampor, som användes för gasolja, voro mycket varierande på
olika platser. En vanlig form i utlandet, vilken även användes i Åmmeberg, var den av
smidesjärn tillverkade s. k. grodlampan, fig. 231. På andra platser i Sverige användes i
allmänhet en vid Skultuna tillverkad mässingslampa. Dessa lampor voro vanligen icke
avsedda för fast belysning, utan buros av arbetaren i en grepe eller ett handtag och
uppställdes eller upphängdes å arbetsplatsen. De kunde ej förses med glas, emedan detta
lätt kunde slås sönder, utan lågan måste vara bar, varför de blevo mycket känsliga för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
