Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillredningsarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METODER. TILLREDNINGS ARBETEN.
277
Under åren 1908—1910 avsänktes på liknande sätt stenkolsschaktet Carl Cervin
nära Ästorp i Skåne till ett djup av 86 m (jämte ytterligare 8 m på vanligt sätt i fast
berg). Sänkskon hade en yttre diameter av 7.650 m och »röret» eller
schaktinklädna-den en väggtjocklek av 800 mm, så att schaktet fick en fri öppning av c:a 6 m diameter.
Blir schaktdjupet alltför stort kan man ej fortsätta med det ursprungliga röret utan
anbringar inuti detta ett av mindre diameter, som då kan sänkas vidare. Vid schaktet
Rheinpreussen I i Westfalen måste man t. ex. ned till 125 m djup använda sig av 7 olika
sänkkroppar. För större djup än 150 m är
sänkschaktför-farandet ej användbart. Månatliga avsänkningen beräknas
till 1.4 a 3 m. När vattentilloppet är synnerligen
besvärande, kan man lufttätt tillsluta sänkkroppen och genom
inpressning av tryckluft sätta dess inre under så starkt
tryck, att vattnet ej kan intränga under sänkskon,
varigenom arbetet underlättas. Genom särskilda
slussanordningar måste då sörjas för att kommunikationen mellan
sänkkroppens inre och yttervärlden kan upprätthållas
utan att avsevärda mängder komprimerad luft bortgå.
Vid en schaktsänkning, som i början av 1890-talet
utfördes av Kropps Aktiebolag vid en kolgruva vid Bjuv
i Skåne, tillämpade man en annan metod för
övervinnande av vattensvårigheterna. Här hade man till en
början gått ned med ett runt timrat schakt till 18 m djup,
där emellertid flytsand och starkt vattenförande grus
påträffades. Man fortsatte då avsänkningen med ett 4 m
sänkschakt, men redan på 19.84 m djup blev det omöjligt
att få detta att sjunka vidare. Genom användande av
dykare för undanskaffande av det grus och de stenar, mot
vilka sänkskon stannat, kunde dock arbetet fortsättas,
varvid det vattendjup, under vilket arbetet med grävning,
anbringande av förbyggnad och jordlagrens tätning mot
vatten måste utföras, växte från 5 till nära 21 m. Efter över
13 månaders arbete med dykare kunde schaktets
inbyggnad vid 35.5 m djup under dagen avslutas mot fast berg.
Ett egendomligt sätt att sänka schakt är det s. k.
frysningsförfarandet. I Sibirien gick man vid utförandet
av smärre schakt i vattenförande svämsand på vaskgulds-
förekomster redan på 1840-talet till väga så, att man betjänade sig av vinterkölden. Man
arbetade sig igenom det kälade ytlagret och lät sedan arbetet vila några dagar, då den
lösa, fuktiga sanden i schaktbottnen frös till en hård massa, i vilken schaktet sedan
kunde sänkas ytterligare ett stycke o. s. v. Konstgjord frysning blev sedan använd för
liknande ändamål i England på 1860-talet, men först 1883 framträdde tysken Pötsch
med en fullt utarbetad metod. Enligt denna neddrivas utanför det blivande schaktet
ett antal dubbelväggiga rör på c:a 1 m avstånd från varandra, i vilka sedan en vätska
av lägre temperatur än vattnets fryspunkt, t. ex. flytande ammoniak eller flytande
kolsyra, får cirkulera. Även kan användas klorkalcium- eller klormagnesiumlösning, som
avkyles i kylmaskiner. Lättast är att arbeta med ammoniak, med vilken man under
vanliga förhållanden utan svårighet kan hålla en temperatur av — 22° C.; men då lägre
Fig. 250. Schaktsänkning enligt
Pötschs frysningsmetod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
