Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillredningsarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
120m,
genomgå starkt vattenförande bergartsskikt, men har särskilt i Tyskland under dylika
förhållanden mången gång varit till stor nytta. Principen är densamma som för den
vanliga stötborrningen, ehuru på grund av »borrhålets» dimensioner de använda
apparaterna måste givas en särskild utformning. Vanligen begagnar man sig av en förborr
av 1.5—2.6 m skärlängd, varefter schaktet utvidgas till full storlek med hjälp av en
efterborr av 4.30—6.09 m skärlängd, motsvarande den önskade schaktdimensionen.
Dessa pjäser hava vanligen en betydande storlek, i det att en vanlig efterborr väger 15
å 24 ton, men sådana av ända upp till 30 tons vikt hava någon gång kommit till
användning. Sedan det starkt vattenförande lagret blivit
genomgånget, förbygges detsamma fullt vattentätt, varefter
avsänkningen kan fortsättas på billigare sätt.
Schaktborrningsmeto-den är nämligen dyrbar och långsam, ty avsänkningen pr
månad är högst 10 m och kan nedgå till endast 1.5 m, så att
den ej tillgripes annat än i undantagsfall. Ofta måste schaktet
inklädas omedelbart på ett sätt som hindrar vattentilloppet,
vilket då vanligen sker medelst på varandra ställda ringar
av järn, som medelst skruvar vattentätt förenas med
varandra. Dylik inbyggnad kallas färncuvelage. Mellanrummet
mellan ringarna och schaktväggarna fylles med betong (s. 318).
Medelst inpressning under tryck av cementbruk i sprickor
kunna vid schaktsänkning påträffade vattenförande släppor
tilltäppas. I vissa fall har man på detta sätt åstadkommit
en verklig »förstening» av lösa bergartsskikt, som man eljest
skulle haft svårighet att genomgå.
Helt annorlunda ställer sig problemet när det är fråga
om schaktsänkning i mycket lösa och starkt vattenförande
berg- och jordarter. Vid nästan alla schakt måste man först
genomgå en jordtäckning av löst material, men oftast är
denna ej djupare eller mera svårarbetad, än att
jämförelsevis enkla förtimringsåtgärder äro tillräckliga, tills fast berg
uppnås och en permanent schaktinklädnad kan inbyggas.
Äro jordartsskikten mycket lösa och vattenförande använder
man vattentäta spåntväggar av trä eller av särskilt formade
järnbalkar eller järnrör, t. ex. Haaseska, Eichlerska eller
Simonska spåntväggar.
För schakta vsänkning till större djup i lösa jordlager tillgriper man
sänkschaktför-farandet, vars princip är att ett väldigt rör, en s. k. sänkkropp, av murverk eller betong
genom dels sin egen tyngd och dels särskilt åstadkommen belastning bringas att sjunka
ned i jorden. Röret, som till sin nedre del vanligen har en utvändig beklädnad av
järnplåt för att öka hållfastheten och minska friktionen mot jordlagren, vilar nedtill på en
skarpkantig, ringformad skärsko, som på grund av belastningen gräver sig ned
allteftersom det vid bottnen befintliga materialet uppfordras. Fig. 249 visar en vid
Morton-schaktet vid Hibbing i Minnesota använd sänkkropp av armerad betong, där h
representerar en ihålig väldig järncylinder, som måste anbringas för att nödig tyngd skall erhållas.
Genom rören r inpressades vatten av 7 atm. tryck för att uppluckra bergarten under
sänkskon och spola fram den till schaktets mitt, där den automatiskt uppfordrades
medelst ett bägarverk, som även självt var i stånd att gräva sig ned i den lösa berggrunden.
6.30 m. —
Fig. 249. Sänkkropp av
armerad. betong för schaktsänkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
