Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Metoder för brytning av bergmalmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
därefter fältort utefter malmens liggvägg, antingen inuti malmen, eller om denna är
loss-* nig och av stor mäktighet bredvid malmen i sidobergarten. Från fältorterna drivas
så vinkelrätt mot malmens längdriktning tvärorter, som sträcka sig ända in till hängväggen.
Den mellan dessa tvärorter befintliga delen av fyndigheten uttages nu medelst efter
varandra anlagda strossar om 2—2.5 m höjd och 2—3 m bredd, olika alltefter bergets
hållfasthet, och de härigenom uppkomna rummen igensättas genast med det ofyndiga
berg B, som erhålles vid brytningen, eller med gråberg från annat håll. Endast
fältorten lämnas öppen och förbygges, så att den säkert blir stående öppen under hela den
tid brytningen i etagen pågår.
Sedan sålunda en första skiva
utbru-tits, bryter man sig upp till lika
höjd och uttager en andra skiva,
därefter en tredje o. s. v., till dess
hela etagen är uttagen.
Nedfrakt-n ingen av malmen från skivorna till
fältorten verkställes på samma sätt
som vid redogörelsen för föregående
metod är anfört, d. v. s. genom i
grå-bergsfyllningen anlagda r ullschakt.
Medelst detta förfarande kunna
på ett ofarligt sätt och utan att
någon malmförlust uppstår brytas
malmer av mycket stora
dimensioner och dåliga
hållfasthetsegen-skaper, enär aldrig några stora
arbetsrum bliva stående öppna.
Takbrytning med igensättning
användes första gången i Sverige i
Åmmebergs zinkgruvor omkr. år
1860 men fick så småningom en
mycket vidsträckt spridning. Den
var nämligen länge jämte
tvärbrytning den enda kända metod, som
lämpade sig för mycket lösa malmer
eller sådana av stor mäktighet.
Dess nackdelar äro dels ojämn malmproduktion, emedan den egentliga malmbrytningen
till stor del måste inställas när igensättningen försiggår, samt dels höga
arbetskostnader vid malmens transport till rullschakten och vid igensättningens utförande.
Linjebrytningen är en igensättningsmetod, som endast finner användning vid
tillgodogörandet av flötser och bland dem huvudsakligen endast sådana, som ej stupa mera
än högst 30° från horisonten. Vidare erfordras att den bergart, som utgör flötsens hängande
(tak), är av fast beskaffenhet och att fyllnadsborg i tillräcklig mängd erhålles vid
brytningen. Metoden har sin huvudsakliga användning vid stenkolsbrytning och beskrives
därför närmare i sammanhang därmed, men är även i bruk vid vissa malmgruvor, t. ex.
de väldiga kopparmalmsfyndigheterna i skifferflötsen vid Mansfeld i Tyskland. Flötsen
därstädes stupar blott 5°—12° från horisonten och utgöres av en bituminös (d. v. s.
den håller hartsartade, kolhaltiga, starkt luktande ämnen), svart märgelskiffer, i vilken
Fig. 268. Tvärprofll och plan av tvärbrytningsrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
