Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillgodogörandet av alluviala fyndigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLGODOGÖRANDET AV ALLÜVIALA FYNDIGHETER.
323
refflornas eller stenbeläggningens verkan genom att man i fördjupningar på bottnen
häller kvicksilver, som kvarhåller guldet genom att med detsamma bilda legering, s. k.
amalgam. Utväljandet av den lämpligaste längden på rännan är mycket viktigt;
löst, grovt grus fordrar kortare rännor än hårt, lerhaltigt sådant. Ibland förekomma
ända till 300 m långa rännor. På detta sätt kunna högst betydande mängder
guldhal-tigt material vaskas på jämförelsevis kort tid; så t. ex. beräknas avverkningsförmågan
hos en 0.3 m bred ränna, som lutar 6.2 %, till 115 å 230 m3 grus pr 24 tim vid en
vattenåtgång av 2.8 m3 pr minut. En ränna av 2.4 m bredd beräknas erfordra nära 130 m3
vatten pr minut, vadan riklig vattentillgång är en nödvändig förutsättning för
bedrivandet av dylika arbeten.
På mer eller mindre regelbundna tider rensar man rännorna, vilka då först
renspolas med en klarvattenström, varefter tvärribborna upplyftas med början högst upp i
rännan, och bottensatsen uppskrapas och vidarebehandlas. Om magnetiska mineral
finnas, borttagas de med en magnet, och resten renas genom handvaskning i panna eller
vagga. Om kvicksilver
använts, utpressas icke
amalgamerat sådant
genom kanfasdukar, och
amalgamet sönderdelas
genom kvicksilvrets
avdunstning i retorter.
Transporten av
gruset till rännorna tillgår
på olika sätt. Under
mera primitiva
förhållanden ösès det av
arbetarna direkt i
rännorna med skyfflar och
spadar, och rännorna
flyttas då tid efter
an
nan, allteftersom arbetet fortskrider. Vaskningen påbörjas givetvis vid fyndighetens
nedersta ända och flyttas så småningom uppåt. Där fyndigheten har betydlig
utsträckning anordnas mekanisk transport av gruset till rännorna, t. ex. med rälsvagnar, och
vid större förhållanden uppgräv es och lastas gruset med ångskopor. Ett numera mycket
använt sätt är att använda mekaniskt drivna och med linor manövrerade skrapor.
Ett ofta synnerligen fördelaktigt förfarande är den hydrauliska vaskningen, vid
vilken uteslutande vatten användes både för grusets lösgörande och transporterande, för
den egentliga vaskningen i rännorna och för avfallets borttransporterande. Man gör
därvid bruk av vatten under starkt tryck, som i väldiga strålar riktas mot gruslagret
och spolar det lösryckta materialet med sig till vaskningsrännorna, fig. 313. För
anskaffandet av det nödiga vattnet bliva ofta synnerligen omfattande arbeten nödvändiga,
nämligen dammbyggnader, kanaler och tryckrörledningar. I vattenfattiga trakter måste
vattenledningarna givas en avsevärd utsträckning; sådana på upp till 100 km längd
hava förekommit, och de utföras ibland av särskilda bolag, som försälja vattnet efter
uppmätning till förbrukarna.
Rörledningarna sluta i grova, rörliga munstycken, på engelska kallade hydraulic
giants, med vilka vattenstrålen kan riktas så att största möjliga verkan uppnås. Vid en
Fig. 312. Guldvaskning i Spanien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
