Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Tillgodogörande av havsvattnets och saltkällornas salter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
gå mångenstädes i dagen och hava på dessa ställen sedan mycket länge blivit föremål
för tillgodogörande, men i andra fall anträffas saltet eller saltlösningarna först på
avsevärt djup, vadan stora borrningsarbeten måste företagas. I Pennsylvanien i Förenta
staterna finnas sålunda borrhål efter salt av c:a 2 000 m djup. För den händelse
naturliga saltlösningar ej anträffas i dessa hål utan i stället fasta saltlager, framställer
man i borrhålen »konstgjort» saltvatten, såsom närmare beskrives i det följande.
Genom lämpliga anordningar kan, om så behöves, lösningens koncentration höjas.
Så t. ex. brukar man undvika utspädning av saltlösningen genom att avsänka schakt
eller neddriva borrhål under samtidigt avstängande av det ur de övre jordlagren
framträngande sötvattnet. Även kan man låta det salthaltiga vattnet passera s. k. graderverk,
d. v. s. höga ställningar med tätt inlagda risknippen, över vilka lösningen sakta får sila
ned. Genom att vätskan på så sätt uppdelas i en otalig mängd små droppar och fina
strålar, ökas dess yta oerhört, varigenom vattnet får bättre tillfälle att avdunsta.
Svår-lösliga salter, såsom gips och krita, avsätta sig på kvistarna, och genom upprepad
gra-dering kommer man upp i en salthalt hos lösningen av 18 å 20 %.
Det är huvudsakligen trenne metoder, som komma till användning vid saltsjuderierna,
nämligen avdunstning i öppna kittlar eller pannor med direkt uppvärmning, avdunstning
med ånga i dubbelväggiga pannor eller medelst ångrör nedsänkta i lösningen i pannorna,
vilka i Förenta staterna kallas grainers, samt slutligen avdunstning i vakuumpannor.
Direkt upphettning i kittlar över öppen eld var troligen den äldsta metoden, om man
bortser från det av germanerna och säkerligen av åtskilliga andra folk i forntiden brukade
sättet att helt enkelt hälla saltlösningen över glödande kolhögar och uppsamla de
erhållna, svarta orena saltskorporna för direkt användning. Nästa steg till saltsjuderiets
förbättring var att kitteln placerades i en murad eldstad av samma typ som en vanlig
pannmur, och bränslets utnyttjande förbättrades snart ytterligare genom att kittlarna
sammanbyggdes parvis, därefter i block om 4, och slutligen i sådana med ända upp till
100 st. Saltsjudningen var särskilt i Tyskland tidigare en viktig näring med gamla anor.
I Halle i preussiska Sachsen bedrevs den av ett särskilt skrå, de s. k. Hällor er^, vars
medlemmars förfäder redan på Karl den stores tid (omkr. år 800) här bedrevo samma
hantering. Ordet hal är keltiskt och betyder salt samt förekommer i en mängd namn på orter
i Tyskland och Österrike, där saltförekomsterna sedan uråldriga tider varit föremål för
bearbetning, t. ex. Hall statt i Salzkammergut (Österrike), Hallein i Salzburg, Hall i
Ty-rolen, Hall i Württemberg m. fl. Tidigare spelade saltförekomsterna en stor politisk roll
och voro av vikt för staterna såsom ett lämpligt beskattningsobjekt, vilket för övrigt
är fallet ännu i dag i åtskilliga länder.
Numera torde man snart sagt allestädes hava utbytt de förr vid sjudningen använda
cirkelrunda, jämförelsevis djupa kittlarna mot grunda fyrkantiga pannor. Fig. 326 är en
genomskärning på bredden av en saltsjudningspanna sedd från eldstadssidan. A är
eldstadens askrum, F dess rostar, å vilka bränslet lägges, a kanaler i murverk under pannan, i
vilka förbränningsgaserna stryka fram, P är själva pannan och M en för vattenångans
avledning avsedd imhuv med luckorna R nedtill och skorstenen E upptill. Längden är
högst avsevärt större än bredden; så t. ex. brukas i Förenta staterna pannor med 0.3—
0.45 m djup, 7.5 m bredd och 40 m längd, således med en bottenarea av 300
kvadratmeter. På längden är pannan ofta genom mellanväggar avdelad i sektioner. Lösningen
inledes i den längst bort belägna förvärmningspannan, som är svagast upphettad, då ju
förbränningsgaserna avgiva sin mesta värme närmast eldstaden. Efter förvärmningen
överföres lösningen till den mellersta sektionen, där temperaturen är högre och avdunst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
