Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Bergoljans utvinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Bergoljans utvinning.
Av H. Carlborg.
Fig. 335. Äldre borrtorn i Nordamerika.
Efter Erdmann.
Bergolja från olika fyndigheter eller t. o. m. från olika oljeförande lager inom
samma oljefält har högst skiljaktiga egenskaper. Den är ibland mycket tunnflytande,
ibland åter tjockflytande och tjärlik. Färgen är vanligen brun till svart, någon gång
gulaktig, och ibland är oljan nästan vattenklar. Den vanligen i genomgående ljus
rödbruna oljan skiftar, liksom fotogen och andra raffinationsprodukter, ofta i grönaktig
färg vid påfallande ljus. Bergoljan är lättare än vatten (egentlig vikt 0.73—O.97).
Lukten är i regel ganska oangenäm, vilket vanligen beror på närvaron av
svavelföreningar. Hög svavelhalt, t. ex. 0.5—l.o %, är även av andra skäl mindre önskvärd,
då den förorsakar svårigheter vid reningen.
Bergolja är en blandning av en stor mängd kolväten jämte smärre mängder
syre-och kväveföreningar. De flesta kolvätena äro vid vanlig temperatur flytande, men även
gasformiga och fasta förekomma lösta i de
förstnämnda. Oljor från olika trakter av jorden
kunna f. ö. vara varandra ganska olika med
hänsyn till kemisk sammansättning.
Pennsyl-vanisk olja innehåller mycket gasformiga och
fasta beståndsdelar, huvudsakligen s. k.
paraffiner, medan kaukasisk till allra största delen
består av flytande kolväten, s. k. naftener.
De under högt tryck i djupt belägna
berglager i oljan lösta gasformiga ämnena frigöras
och bortgå med stor kraft, när lagret träffas
av ett borrhål och trycket med anledning därav
minskas. Gaserna utströmma f. ö. i vissa trakter
ur jorden på naturligt sätt, såsom redan blivit påpekat i fråga om de eviga eldarna i
eldsdyrkarnas tempel vid Baku. Oljans mera lättflyktiga flytande beståndsdelar bortgå
i gasform vid vanlig temperatur, vadan oljan vid förvaring i otäckta kärl med tiden
blir allt tyngre och tjockare samt slutligen seg eller fast. De avgående ångorna äro
i blandning med luft mycket explosiva.
Frånsett den fullständigt betydelselösa utvinningen i mera avsides belägna trakter
av t. ex. Ryssland och Mesopotamien i grävda gropar och brunnar erhålles bergoljan
numera nästan uteslutande i borrade brunnar, ofta från mycket stort djup. Det är
egentligen endast i Rumänien, som de för hand grävda oljebrunnarna ännu spela någon större
roll, eller spelade åtminstone före 1914. De sänkas med en diameter av c:a 1.5 m genom
lera, lerskiffrar och sandstenar till ibland över 125 m djup av med handverktyg
utrustade arbetare, som iförda ett minimum av kläder och med en plåthatt till skydd
mot nedfallande stenar nedfiras med hjälp av rep. Den nödvändiga luftväxlingen
ombesörj es genom bälgar. Till undvikande av förlust av olja tätas brunnens väggar med lera,
som fasthålles av ett flätverk av trä. I de rumänis"ka fälten står oljan ej under något
avsevärt tryck, vadan den måste uppfordras ur brunnarna medelst lämpliga anordningar.
Borrning efter olja, som givetvis icke i princip men väl i åtskilliga detaljer skiljer
sig från den tidigare beskrivna borrningen för undersökningsändamål, sker antingen
med stötande eller med roterande apparater. Enligt den förra metoden utfördes de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
