Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Ädelstenar och prydnadsstenar, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 422. De vanligaste slipformerna för
ädelstenar. Längst upp till vänster:
briljant, a från sidan, b uppifrån, c underifrån.
Därunder: rosensten, a från sidan, b
uppifrån. Längst upp till högei: trappsnitt,
a från sidan, b uppifrån, c underifrån.
Därunder: tafelsten, a tjocksten från sidan,
b tjocksten underifrån, c tunnsten från sidan.
dast i nu nämnd ordning. Minst hårda äro malakit (4) och bärnsten, vilket senare endast
har hårdhetstalet 2.5. Namnet på diamanten, det hårdaste i naturen förekommande
mineralet, är härlett av grekiska adamas, den obetvingliga.
Även specifika vikten är ett viktigt
kännemärke. Den är högst för hyacinten, nämligen
4.6, 3.5 för diamanten och topasen, 2.6 för
bergkristallen och ametisten, 2.0—2.3 för ädelopalen
och 1.8 för bärnstenen.
Vattenklara, d. v. s. fullt rena och
genomskinliga ädelstenar värderas högst, endast
ädelopalen och turkosen utgöra härutinnan ett
undantag, ty de äro alltid ogenomskinliga. I fråga om
färgen föredrager man å ena sidan de fullkomligt
färglösa stenarna, såsom diamanten och topasen,
och å andra sidan de djupt färgade, medan de
med ljusa färger äro mindre värderade.
Härutinnan göra vissa svagt blåaktiga, sällsynta och
högt skattade diamanter ett undantag, medan
den gulaktiga, särskilt i Sydafrika vanliga
färgnyansen förringar stenens värde. Röda äro
rubi-nen, spinellen och granaten, blå safiren, turkosen
och lasurstenen, gröna smaragden, krysoberyllen
och malakiten, gula topasen och bärnstenen,
grönblå safiren, akvamarinen och topasen,
violetta almandinen och ametisten samt brun
rök-topasen. En sällsynt egenskap är pleokroism,
d. v. s. den företeelsen, att ett mineral visar
olika färg, då det betraktas i kristallens olika
riktningar. Krysoberyllen synes sålunda i en
riktning grön, i en annan rödaktig.
Färgen beror ofta på närvaron av
främmande ämnen, t. ex. metalloxider, så att samma
slags ädelsten från olika fyndorter kan hava
olika färger, varjämte färgen inom en och samma
kristall kan vara ojämnt fördelad. Alltefter färg
-ningen blir den ädla korunden röd rubin, blå
safir, färglös leukosafir o. s. v., vilka
ädelstens-arter sålunda bestå av samma ämne, nämligen
aluminiumoxid med endast en obetydlig tillsats av färgande ämne. I många fall har man
emellertid ej medelst analys eller på annat sätt kunnat påvisa något färgämne, vadan
färgen synes bero på någon egenskap hos själva kristallen. Färgerna förändras ibland vid
upphettning eller bestrålning. De färgade diamanterna äro i detta hänseende mycket
motståndskraftiga liksom även smaragderna, men den röda rubinen blir vid upphettning
grön — den återtager vid avsvalning sin förra färg — och topasen bleknar i värme. Färglös
topas, som utsättes för röntgen- eller radiumstrålar, får en gul- eller orangefärgad ton, och
färgade kvartsvarieteter, såsom ametist och citrin, vilka genom upphettning blivit ljusare,
återfå vid radiumbestrålning sin ursprungliga färg eller bliva ännu mörkare än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
