Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Ädelstenar och prydnadsstenar, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄDELSTENAR OCH PRYDNADSSTENAR.
437
En mycket viktig egenskap hos ädelstenarna är glansen, med vilken ljusbrytning
s-jörmågan, d. v. s. egenskapen att bryta och återkasta det infallande vita ljuset i
olikfärgade strålar, står i nära sammanhang. Diamanten äger den största glansen och
Ijus-brytningsförmågan. Ädelstenarnas optiska egenskaper komma dock icke fullt till sin
rätt förrän den råa stenen fått den särskilda slipning, som är bäst avpassad efter dess
egenskaper. Ätt diamanten först jämförelsevis sent blev till fullo uppskattad beror på
att slipningskonsten blev utbildad först under Medeltiden. De fåtaliga diamanter, som
användes under Antiken, torde haft väl utbildad, naturlig kristallform. Omkr. år 1300
synes diamantslipning hava förekommit i Paris, men först på 1500-talet fick diamanten
mera allmän användning. Genomskinliga stenar slipas i regel i fasettform, d. v. s.
stenens yta begränsas av regelbundet anordnade plana ytor, fasetter, under det att
ogenomskinliga och matta stenar slipas i karbunkelform eller en cabochon, d. v. s. med övre
sidan halvklotformig och den cirkelformiga undre sidan plan eller svagt urgrävd.
Fig. 422 illustrerar olika fasettslipade former. Till grund för briljant formen ligger
oktaedern, diamantens naturliga kristallform, utefter vars ytor den lätt låter klyva eller
Fig. 423. Olika briljantslipningar.
spalta sig, även när de yttre kristallytorna i naturtillståndet ej äro väl utbildade. Tvenne
motliggande oktaederhörn borttagas genom slipningen, så att en övre s. k. platta T
och en undre s. k. kalett, K, uppstå, omkring vilka fasettytorna grupperas
alltefter stenens naturliga form och det önskade utseendet. Kanten R kallas gördel eller
rundist, och det är kring densamma, som de stift anbringas, vilka vid den vanliga s. k.
krabbfattningen användas för stenens infattning. Fig. 423 återgiver olika
briljantslipningar sedda uppifrån.
Trappsnittet fig. 422 är en föråldrad slipform, som särskilt fått användning vid
färgade stenar. Den s. k. tafelstenen användes tidigare särskilt för sådana stenar som
t. ex. smaragd och topas, vilka hava en särskilt framträdande spaltriktning.
Rosetten eller rosenstenen fig. 422 har en cirkelrund, oval eller päronformig, plan
undre yta och en övre, som begränsas av en enkel pyramid med två rader tresidiga
fasetter, av vilka den övre radens uppåt sammanlöpa i en spets. Som rosenstenar slipas
särskilt de diamantsplittror, som erhållas vid klyvningen av större diamanter, och även
böhmiska granater få ofta denna form.
Rosenstenar och karbunklar fattas vanligen i ramfattning såsom stenen i en sigillring,
under det att övriga former fattas mera friliggande i den ovannämnda krabbfattningen.
Slipningen tillgår på följande sätt. Den råa stenen får sin ungefärliga slutform
genom spaltning, när så är möjligt, såsom i fråga om diamant, smaragd och topas, eller
skäres medelst tunna, hastigt roterande och med en blandning av olivolja och diamant-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
