Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Ädelstenar och prydnadsstenar, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄDELSTENAR OCH PRYDNADSSTENAR.
449
Malakit är ett vattenhaltigt kopparkarbonat av vacker mörkgrön färg med en
egendomlig strålig struktur och med förmåga att antaga polityr. Den användes
framförallt i Ryssland för förfärdigande av prydnadsföremål; särskilt berömda äro de med
malakitplattor belagda pelarna i Isakskyrkan i Leningrad och i Sojiakyrkan i
Konstan-tinopel.
Sjöskuin är ett vattenhaltigt magnesiumsilikat, utgörande en vittringsprodukt av
magnesiumrika silikat. Det har matt, gulvit eller gråvit färg och antar en vaxglänsande
polityr, men har blott hårdheten 2, vadan det lätt skäres med kniv. Det häftar starkt
vid tungan. De viktigaste fyndorterna finnas i Mindre Asien, Spanien, Mähren, Frankrike
och på Krim. Av sjöskum förfärdigas som bekant piphuvuden och cigarrmunstycken.
Avfallet vid fabrikationen blandas med lera och gips och pressas till oäkta sjöskum.
Fig. 448. Bärnsten med inneslutna insekter.
Bärnsten är ett fossilt harts, som avsöndrats av barrträd, vilka under tertiärtiden
eller ännu äldre geologiska perioder växte på eller i närheten av de platser, där
bärn-stenen nu anträffas. Den innesluter ofta delar av växter och insekter, varav framgår
att den varit i ett tämligen lättflytande tillstånd, fig. 448. Bärnstenen innehåller s. k.
bärnstenssyra, varigenom den skiljer
sig från alla andra hartser.
Huvudfärgen är gul i flera nyanser, från
nästan vit till brun;
genomskinligheten är ibland fullkomlig, ibland
matt och ojämn. Förr i tiden
skattades den matta, molniga, vitgula
varieteten högst, numera är den
ljusgula, fullt genomskinliga högre
värderad. Bärnstenen, som är endast obetydligt tyngre än vatten, låter lätt bearbeta
sig med kniv, fil och i svarv, men är mycket spröd. Den smälter vid 287° C, kan
antändas på en ljuslåga och brinner under svällning, men utan att smälta så att den
rinner eller droppar, samt sprider en aromatisk lukt. Under Antiken var bärnstenen
känd och mycket uppskattad; den kallades då elektron, varur ordet elektricitet härletts,
enär stenen genom gnidning blir starkt negativt elektrisk.
Bärnstenens huvudsakligaste fyndort är Samland (fastlandet mellan Kurisches och
Frisches Haff) i Preussen, men den anträffas även i mindre mängd vid de östra
Östersjökusterna samt vid Danmarks, södra Skånes och Siciliens kuster, i Ur ål, Polen, Galizien,
Kina och Nordamerika. Även i Burma förekommer ett i mörkgrönt skimrande
bärn-stensliknande mineral, birmit, i lera men innehåller ej bärnstenssyra såsom den egentliga
bärnstenen.
I Samland förekommer bärnstenen inom ett 1.3—1.7 m mäktigt lager av en lerig
glaukonitsand, »die blaue Erde», som tillhör den mellersta tertiärtiden och åt landssidan
täckes av 25—30 m mäktiga tertiära och kvartära avlagringar, se fig. 449. Lagret går i
dagen omkr. 5 m under havsytan och blir där utsatt för havsvågornas bearbetning,
varför ock en del bärnsten lösgöres av dessa och spolas upp på stränderna.
Den under tidernas lopp på så sätt lösspolade stenen kan tillgodogöras med hjälp av
dykare eller mudderverk eller genom att tillvarataga lösdrivna tångmassor, i vilka
bärnstenen ofta sitter fast. Det fyndiga jordlagret bearbetas för preussiska statens räkning
genom regelrätt gruvdrift i dagbrott eller med schakt, stollar och orter. Utbytet beräknas
29—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
