Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Stenindustrien, av H. Carlborg - Stenindustriellt använda bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENINDUSTRIEN. STENINDUSTRIELLT ANVÄNDA BERGARTER.
465
En ljus grön- och rödflammig marmor har brutits på Singö i Roslagen och en röd
och vit vid Gistad i Östergötland. Den röd- och gulflammiga marmorn vid Vattholma i
Uppland (30 fig. 451) användes redan under 1200-talet vid Uppsala domkyrkobygge
och den rödaktiga Dyltamarmorn från Närke användes till Oskarskyrkan i Stockholm,
som dessutom prydes av den vita dolomitmarmorn från Ekeberg, norr om Hjälmaren i
Närke. Även Rosenska huset (Strandvägen 55), Sagerska huset (Hamngatan 14) och
Dramatiska teatern i Stockholm hava fasader av den sistnämnda stenen. Den röda,
gula och vita marmorn vid sjöarna Vikern och Älvlången i trakten av Nora har även
fått någon användning. Många andra mycket vackra och till byggnadssten lämpliga
marmorarter finnas i Sverige men hava hittills blivit blott obetydligt tillgodogjorda.
I ännu större utsträckning än de korniga hava de täta kalkstenarna, som alla
tillhöra silurformationen, funnit användning inom landet. De utmärka sig samtliga genom
sin förekomst i horisontala eller närmelsevis horisontala lager, som i sin ordning äro
uppbyggda av tunnare skikt av sinsemellan rätt skilda egenskaper, i det att lösa,
märgel-artade lager omväxla med mera fasta, som utgöra den användbara delen av förekomsten.
De lösa skikten underlätta brytningen, vilket även är fallet med de i regel förekommande,
mot skikten vinkelräta sprickorna och släpporna.
De äldre undersiluriska kalkstenarna, som förekomma på Öland, i Skåne,
Västergötland, Östergötland, Närke, Dalarna, Jämtland och i andra norrländska landskap,
tillhöra den s. k. ortocerkalkens lägre avdelning och hava vanligen skikt av 1 å 2 dm
tjocklek. Färgen är grå eller rödbrun. Värdet som byggnadssten är ganska växlande,
alltefter olika förekomster eller olika skikt i samma förekomst.
På Kinnekulle (34 fig. 451), där kalkstenen av gammalt bär namnet tälj sten, går
kalkstenslagret i dagen på en viss nivå runt berget, såsom markeras av en nästan
oavbruten rad av gamla eller under arbete varande brott. De olika skikten hava vart och ett
sitt namn, av vilka en del kunna spåras mycket långt tillbaka i tiden; det bästa kallas
likhallen, d. v. s. häll som lägges över lik, emedan det fordom i stor utsträckning användes
till gravhällar. Denna kalkstenssort är fast och seg samt fullkomligt motståndskraftig
mot vittring. Den grå varieteten anses vara något bättre än den röda. Genom
frånvaron av sprickor är det möjligt att erhålla densamma i stora skivor av jämförelsevis
liten tjocklek, vanligen högst 15 cm och blott undantagsvis 25 cm. Endast ett fåtal
av de övriga skikten äro dugliga och intet av dessa nå upp till likhallens kvalitet. Vid
Gössäter har kalkstenslagret en total mäktighet av 4.08 m, men därav är mer än hälften
alldeles oduglig som byggnadssten och blott en knapp fjärdedel kan anses för god. På
grund av det bästa skiktets tunnhet måste betydande arealer utbrytas för även ganska
små stenkvantiteter, vilket i hög grad fördyrar brytningen. Numera har man börjat i
något större utsträckning än förut tillgodogöra sig de sämre kvaliteterna. Brytningen på
Kinnekulle försiggår huvudsakligen vid Hällekis, Råbäck och Gössäter, men även på andra
ställen i Västergötland, såsom vid Skövde och Falköping, tillgodogöras liknande
kalk-stenssorter. Tidigare utövades stenhuggeri i rätt stor utsträckning som binäring av
allmogen. Hällekiskalksten har använts som fasadsten både till Kungl. Teatern i
Köpenhamn och i ett flertal privathus i Stockholm, och givetvis har västgötakalkstenen
både i äldre och yngre tid fått ganska stor lokal användning. Till egentlig byggnadssten
för murarna i slott, kyrkor och bostadshus användes den före 1800-talet i icke ringa
utsträckning, men som dylika byggnader gärna vilja hålla sig fuktiga har detta bruk för
länge sedan övergivits. Åtminstone på 1700-talet avsattes rätt mycket västgötakalksten
på England i form av golv- och trappsten.
30—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
