Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnets egenskaper och dess legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. LEGERAT JÄRN.
489
tröghet i omvandlingen och är av mycket stor betydelse för de tekniska järnlegeringarna
och deras egenskaper.
a-järnet är mycket mjukt och smidbart samt vid temperaturer under 768° till
skillnad från övriga modifikationer starkt magnetiskt, y-järnet är också mjukt och
smidbart; dess mest utpräglade egenskap är dock icke smidbarheten, utan dess förmåga
att lösa kol. I a-järnet är däremot kolet åtminstone praktiskt taget olösligt.
Legerat järn. Med legeringar förstår man blandningar av två eller flera metaller,
men även blandningar av metaller med metalloider, d. v. s. icke metalliska fasta ämnen
och gaser, för så vitt de uppstående blandningarna hava metalliska egenskaper; de skola
äga metallglans, vara goda ledare för värme och elektricitet o. s. v. På grund av sina
egenskaper kunna legeringarna i allmänhet betraktas såsom lösningar.
Från de kemiska föreningarna skilja legeringarna sig därigenom, att de ingående
viktsmängderna av de olika ämnena ej behöva stå i något av atomvikterna bestämt
förhållande till varandra. Detta förhindrar dock ej, att vid legering av två eller flera ämnen
med varandra kemiska föreningar kunna bildas och såsom sådana ingå i legeringen;
tvärt om är detta mycket vanligt. Om exempelvis järn får upptaga svavel, så bildas i
första hand den kemiska föreningen svavel järn (Fe S); detta går dock i lösning i
överskott av järn, varför det svavelhaltiga järnet även kan uppfattas såsom en legering mellan
järn och svaveljärn.
Från de mekaniska blandningarna skilja legeringarna sig därigenom att deras
egenskaper ej äro direkt beroende av de ingående ämnenas egenskaper samt därigenom, att ett
fullständigt särskiljande av beståndsdelarna ej kan ske annat än på kemisk väg. Vad
legeringarnas egenskaper beträffar, så kunna de som nämnts ej beräknas av de ingående
ämnenas egenskaper. Tvärtom kunna för de legerade ämnena karakteristiska
egenskaper vid legeringen helt eller delvis försvinna, och nya och oväntade egenskaper uppstå.
Dock gälla vid legering vissa lagar, som i allmänhet — ehuru blott inom ett visst och
många gånger skarpt begränsat område — äga sin giltighet, och medelst vilka man i
grova drag kan beräkna, huru egenskaperna skola förändras. Sålunda höjes i regel
hållfastheten hos en metall genom legering med ett främmande ämne. Hållfasthetsökningen
är dock begränsad, i det att vid en viss halt av legeringsämnet — olika för olika ämnen —
den når ett maximalt värde; ökas halten ytterligare, börjar hållfastheten att i stället
avtaga. En metalls seghet och smidbarhet liksom även ledningsförmåga för värme och
elektricitet avtaga, om metallen legeras med ett främmande ämne, hårdheten växer,
smälttemperaturen faller och gjutbarheten, såsom beroende av bl. a. smälttemperaturen
och lättflutenheten, blir i regel större.
Legeringarnas tekniska betydelse är tydlig. Genom tillsatser av lämpliga
legerings-ämnen till en metall kunna dennas i visst avseende ofördelaktiga egenskaper
tillbaka-hållas, och i stället för varje särskilt fall lämpliga egenskaper framhävas och förstärkas.
Att järnet, fastän det, som redan tidigare omnämnts, i rent tillstånd har föga praktisk
betydelse, likväl kommit att intaga platsen som teknikens viktigaste metall, måste sålunda,
utom dess rikliga förekomst och de relativt låga framställningskostnaderna, tillskrivas
dess egenskap att kunna ingå legeringar med en mängd andra ämnen, varigenom dess
egenskaper i olika avseenden kunna fördelaktigt påverkas.
De i järnet ingående legeringsämnena kunna lämpligen indelas i två grupper,
nämligen dels i oavsiktliga legeringsämnen, d. v. s. sådana, som under framställningen
inkomma i järnet, och som sedan ej fullständigt avlägsnas, och dels i sådana legerings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
