Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnets egenskaper och dess legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. JÄRNETS INDELNING OCH SAMMANSÄTTNING.
491
järn, vilket såsom huvudsakligt legeringsämne håller kol — övriga ofrivilliga
legerings-ämnen ingå endast i mindre mängd —, samt legeringstackjärn, i vilka andra
ämnen än kol bestämma järnets karaktär.
Koltackjärnet indelas efter den tilltänkta användningen i: gjuteri-,
aduce-rings-, lancashire-, bessemer-, thomas-, martin-, exporttackjärn m. fl. sorter samt efter
brottutseendet i: helgrått, kantvitt, 1/i-vitt, 1/2-vitt, ^/^vitt, hageisatt och helvitt
tackjärn.
Legeringstackjärnet benämnes efter det huvudsakliga 1 e g e r i n g s ä m n e t, t. ex.:
manganjärn eller ferromangan, kiseljärn eller jerrokisel, kromtackjärn eller jerrokrom,
wolframtackjärn eller ferrowolfram o. s. v. Manganjärn med relativt låg manganhalt
benämnes vanligen spegeljärn.
Med hänsyn till framställningsmetoden kan tackjärnet vidare
indelas i:
träkolstackjärn, framställt i träkolsmasugn,
kokstackjärn, » » koksmasugn samt
elektriskt tackjärn, » » elektrisk masugn.
Koltackjärnet framställes enligt alla metoderna, legeringstackjärnet så gott som
uteslutande i elektrisk ugn.
Det smidbara järnet indelas även det i två stora grupper,
smidesjärn eller mjukt järn och stål. Smidesjärn är sådant smidbart järn, som ej
tar härdning i nämnvärd grad, under det att stål genom härdning kan bibringas en
avsevärt ökad hårdhet. Någon bestämd gräns mellan smidesjärn och stål finnes ej, ty allt
smidbart järn tar härdning. Vid de lägre kolhalterna blir dock — under förutsättning av
små halter av övriga legeringsämnen — hårdhetsökningen genom härdning obetydlig,
och vid de rena järn-kollegeringarna talar man därför i allmänhet ej om stål, förrän
kolhalten är uppe i c:a O40 %.
Dessa båda huvudgrupper, smidesjärn och stål, indelas sedan efter
framställningsmetoden i olika grupper och då i första hand med hänsyn till om materialet
vid framställningen erhållits i flytande eller endast i degigt tillstånd i de två grupperna
götmetall och vällmetall. Man skulle även kunna räkna med en tredje grupp, omfattande
sådant material, som under framställningen eller färdigberedningen befunnit sig i fast
form. Hit skulle då räknas järnsvamp och torrfärskat gjutgods s. k. aduceringsgods, samt
möjligen brännstål. Man tager emellertid vanligen hänsyn endast till de två första
grupperna, och får på så sätt fyra huvudslag av smidbart järn, nämligen: göt järn och
götstål samt välljärn och vällstål.
V ällmetall:
Tyskjärn, franche-comtéjärn,
lanca-shirejärn, vallonjärn, etc.
Puddeljärn
Vällstål
Puddelstål
Brännstål
Götmetall;
Bessemerjärn
Martin järn
Elektrojärn
Bessemerstål
Martinstål
Degelstål
Elektrostål
Martin- och bessemerstål benämnes vidare surt eller basiskt, allt efter som
färsk-ningen genomförts i surt eller basiskt infodrad ugn, d. v. s. med sur eller basisk slagg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
