Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnets egenskaper och dess legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. JÄRN OCH GASER.
499
taga, att ej för mycket aluminium användes. En olägenhet vid användning av aluminium
som tätningsmedel är, att det kan inträffa, att den bildade lerjorden, i stället för att
flyta upp till götets yta, stannar kvar i stålet och bildar slagginneslutningar.
Järn och gaser. Allt järn innehåller gaser, antingen lösta i järnet eller såsom blåsor
och inneslutningar i detta. Gasernas inverkan på järnet och över huvud taget de
förhållanden, under vilka de uppträda i detta, är dock ännu ej fullständigt utredd. De gaser,
som vanligen förekomma i järnet, äro kolsyra, koloxid, väte, kväve och syre.
Smält järn och stål hava stor förmåga att lösa gaser, vilka sedan vid metallens
avkylning och stelnande ej kunna hållas kvar i lösning, utan avskiljas. Vid metallens
tappning till göt bortgår den sålunda frigjorda gasen genom götets överyta, men om denna
stelnat, medan götets inre delar ännu befinna sig i flytande eller stelnande tillstånd,
komma gaserna att bliva innestängda i götet och bilda blåsor i detta. Det är därför av
vikt, att denna biåsbildning motverkas antingen genom att man till det smälta stålet
sätter vissa ämnen såsom kisel, mangan och aluminium, eller genom att man bedriver
smältningsprocessen på sådant sätt och håller temperaturen i metallbadet sådan, att
gasupptagningen blir den minsta möjliga, eller också företager särskilda
försiktighetsmått och anordningar vid tappningen i kokillerna.
Järn och väte. Järn kan upptaga väte såväl då det befinner sig i flytande
som i fast form. Vid betning i utspädda syror, t. ex. för dragning av tråd, upptages
väte, varigenom tråden blir hård och spröd och ej kan utsättas för fortsatt dragning,
innan vätet utdrivits, vilket kan ske antingen genom en tids lagring eller genom
upphettning till 60 å 100°.
Smält järn förmår hålla en avsevärd mängd väte i lösning; härvid verkar en större
manganhalt befordrande på upptagandet av väte, under det att en större kolhalt har
motsatt inverkan. Utom av sammansättningen är den vätemängd, som ett material
förmår upptaga, även avhängig av temperatur- och tryckförhållanden.
Järn och kväve. Om järn glödgas i en ström av ammoniak, kan det bringas
att upptaga ända till c:a 11 % kväve. En större kvävehalt gör järnet hårt och sprött,
men de mycket små mängder kväve, sällan över 0,02 %, som vanligtvis förekomma i
järn och stål, torde icke utöva någon menlig inverkan på materialets egenskaper. Ett
gynnsamt inflytande synes kväve utöva vid s. k. sättshärdning, d. v. s. en behandling,
medelst vilken man avser att bibringa ett föremål av smidesjärn en hård yta genom
att uppkola denna så, att den övergår till stål. För detta ändamål inbäddas föremålen
i järnkistor tillsammans med kolhaltiga ämnen och upphettas under c:a 10 timmars tid
till en temperatur av omkring 800°. Man har härvid gjort den erfarenheten, att processen
befordras av närvaron av kvävehaltiga ämnen av ett eller annat slag, såsom
läderavfall, horn, blodlutsalt, kalkkväve och dylikt.
Järn och koloxid. På vilket sätt koloxiden förekommer i ett järnbad är ej
närmare känt, ej heller om den direkt upptages av detta ur en koloxidrik ugnsgas eller,
vilket är troligast, om den uppkommer genom reaktioner inom den smälta järnmassan,
varvid i denna befintligt syre, t. ex. i form av oxider, reagerar med kol under bildande av
koloxid.
Järn och syre. Järnet, som har stark affinitet till syre, bildar oxiderna FeO,
Fe3O4 och Fe2O3, vilka utgöra de förnämsta beståndsdelarna i våra järnmalmer. När
syre förekommer i järn och stål, uppträder det som FeO och utgör då en mycket skadlig
förorening, som gör järnet rödslcört, även om det förekommer i ganska ringa mängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
