Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnmalmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. JÄRNMALMER.
501
Järnmalmer av typen Fe3O4. Fasta magnetiter och svartmalmer hava
svart till stålgrå färg och svart streck samt dragas av magnet. De utgöra Sveriges och
Norges viktigaste järnmalmer samt förekomma även i många andra länder, bland vilka
kunna nämnas Ryssland, Frankrike, Sardinien, Ungern, Förenta staterna, Kanada och
Kuba.
Fullt rena hava dessa malmer en sammansättning av 72,44 % Fe och 27,56 % O2,
vanligen hålla de dock 45—67 % Fe. Ofta äro de förorenade av svavelföreningar och
stundom starkt titanhaltiga.
De svenska magnetiterna äro i allmänhet fosforrena; detta är dock, på grund av
inblandad apatit, icke fallet med vissa fyndigheter i Lappland och i Grängesberg. Till
följd av sin stora täthet äro magnetiterna synnerligen svårreducibla, varför de vanligtvis
rostas före användningen.
Lösa jordformiga magnetiter förekomma i Pennsylvania. Som
deras järnhalt är låg, c:a 43 %, under det att svavelhalten är hög, hava de blott ringa
betydelse.
Järnmalmer av typen Fe2O3. Blodstensmalmer, järnglanser, äldre
h e m a t i t e r. Blodstensmalmerna äro stålblå till rödblå samt hava rött streck. De
mera fosforrena blodstenarna äro att räkna bland våra mest värdefulla malmer. Förutom
i Sverige och Norge förekomma malmer av denna typ bland annat på Elba, vars berömda
järnglans redan i forntiden var föremål för brytning, i Kanada, Förenta staterna,
Brasilien, Kina, Algier etc.
Blodstenarna, som äro mycket mera lättreducibla än svartmalmerna, äro
svavelrena, men ofta kvartsiga och tämligen fosforhaltiga. I fullt rent tillstånd skulle dessa
malmer hålla 70,04 % Fe och 29,96 % O2, men i vanligt fall håller sig järnhalten mellan
45 och 62 %.
Röda hematiter, som hava röd färg och körsbärsrött streck, äro utlandets
rikaste och bästa järnmalmer. Ibland uppträda de nästan bergartsfria och kunna då
hava en järnhalt av nära 70 %, men vanligen håller sig denna mellan 40 och 65 %. De
äro ganska lättreducibla, och på grund av sin ofta låga fosforhalt hava de fått stor
användning vid tillverkning av tackjärn för sur bessemer. De förekomma renast på Elba,
vidare i Kanada och Förenta staterna, vars huvudmalm de utgöra, samt i England,
Tyskland, Frankrike, Sydryssland, Belgien, Spanien m. fl. länder.
Järnmalmer av typen Fe CO3. Rena karbonatmalmer, spater, äro
nybrutna av en gulvit färg, som dock i fuktig luft snart förändras till en mer eller mindre
starkt gul eller brun, stundom även biåsvart färgton. Dessa färgförändringar
sammanhänga med en av ferrokarbonatets oxidation förorsakad bildning av ferrihydrat.
Järn-spater förekomma i större mängder särskilt i Österrike, Tyskland, Frankrike, Spanien
och Ungern.
Kemiskt rena skulle malmerna hålla 48,28 % Fe, 13,79 % O2 och 37,93 % CO2. I
regel håller dock malmen även större eller mindre mängder mangan-, kalcium- och
magne-siumkarbonat, så att järnhalten vanligen håller sig mellan 25 och 40 %. Järnspaterna
hålla ofta även rätt mycket svavel, men endast obetydligt med fosfor. Även vid så
låg järnhalt som 25 % hos den orostade malmen och till och med något därunder kunna
dessa malmer användas vid masugnsdriften, om de nämligen samtidigt hålla mangan
och kalk; hålla de däremot mycket kiselsyra och lerjord, äro de knappast användbara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
