Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Kokstillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 503. Stenkolsmila.
kolen ingående fasta kolet jämte dessas halt av aska. Koks är ett gråsvart,
metallglän-sande, icke avfärgande, mer eller mindre poröst ämne, som vid slag giver från sig ett
klingande ljud.
Med hänsyn till stenkolens beskaffenhet plägar man skilja mellan magra, torra och
feta kol och med hänsyn till deras förhållande vid upphettning indelar man stenkolen i
sandkol, sinterkol och bakande kol.
Magra kol eller s a n d k o 1, till vilka antraciten ansluter sig, äro hårda
samt baka vid upphettning ej samman. Koksas de, sönderfalla de lätt till ett sandliknande
pulver.
Torra sinterkol äro mycket hårda och fasta. De lämna en något
samman-sintrad, men ej pipig eller blåsig koks av mycket spröd beskaffenhet.
Bakande sinterkol lämna en sammansintrad och blåsig koks.
Bakande feta kol äro ej så hårda och fasta som, föregående kolsorter men
äro rika på organiska substanser. Vid torrdestillationen smälta de under stark
gasutveckling, varvid även av kolstybb en enda blåsig, sammansintrad massa erhålles — koks
i egentlig betydelse. Av dessa kol finnas flera olika sorter, av vilka särskilt de, som
förbrinna med kort låga, efter koksning
hava fått användning för
metallurgiska ändamål. De avgiva ej så
mycket gaser som de, som förbrinna med
lång låga, gaskol, men lämna däremot
större koksutbyte, 74—82 %, samt
en fastare och tätare koks än gaskolen.
Att i masugn direkt använda feta
stenkol låter sig ej göra, emedan de
skulle smälta och fastna vid
väg
garna och därigenom omöjliggöra en ordentlig drift. Koks av dylika kol ägnar sig
däremot synnerligen väl för detta ändamål.
När man började koksa stenkol, avsåg man egentligen endast att utdriva så stor del
av det i stenkolen inmängda svavlet som möjligt, emedan man visste, att en större halt
av svavel gjorde järnet mindervärdigt. Man kom dock snart underfund med, att
koks-ningen, förutom avlägsnandet av en del av stenkolens svavel, även medförde flera andra
fördelar, varför koksningen blev regel, där inte stenkolens speciella art gjorde, att de
kunde direkt användas i masugnen.
Den första koksframställningen skedde i milor, liknande dem, som användas vid
tillverkning av träkol. I dessa milor, i vilka endast stora stenkoisstycken förkoksades, kunde
bakande stenkol icke användas, emedan vid dessas smältning luftens gång upp genom
milan skulle omöjliggöras.
Fig. 503 visar en sådan stenkolsmila. Först uppfördes i milans mitt av stora
stenkolsblock ett schakt A, som upptill kunde tillslutas med ett lock. Därefter
uppstaplades runt detta schakt stenkoisstycken, dock så, att nedtill bildades ett flertal radiella
kanaler D, avsedda för tillförseln av förbränningsluften. Milan gjordes halvsfärisk och
täcktes med koksstybb. Antändningen skedde antingen från schaktet eller från
bottenkanalerna eller samtidigt från båda hållen.
Längre fram i tiden förbättrades dessa stenkolsmilor så till vida, att de försågos med
murat schakt. Ju större koksförbruket blev, desto starkare framträdde behovet av en
koksningsmetod, vid vilken man icke, som vid koksning i mila, var hänvisad till att an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
