Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Kokstillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. KOKSTILLVERKNING.
525
Fig. 504. Bikupeugn.
B
Fig. 505. Schematisk framställning av
Otto-Hoffmans koksugn.
vända enbart storstyckiga, icke bakande stenkol. En utvidgning av koksningstekniken
till att även omfatta koksberedning av småstyckiga och stybbiga stenkol jämväl av
bakande beskaffenhet kunde endast ske genom införandet av koksningsugnar. En av de
äldsta koksugnarna, vilken visat en märklig förmåga att i vissa trakter kunna bibehålla
sig ända till våra dagar, finnes avbildad i fig. 504.
Dylika ugnar benämnas på grund av sin form
bikupeugnar. Ugnsrummet, som har
cirkelrund botten, begränsas upptill av ett
kupolfor-migt valv, i vilket är anbragt en öppning, genom
vilken dels ugnens påfyllning med stenkol sker,
och dels de bildade gaserna få avgå. Nedtill är
ugnen försedd med en eller tvenne dörrar, genom
vilka den färdiga koksen kan utrakas.
Ugnen upphettas först genom förbränning av
i densamma inkastat kol. När ugnsväggarna
blivit glödande, beskickas ugnen med det för
koksningen avsedda stenkolet, varvid genom värmen de flyktiga beståndsdelarna i
stenkolen börja avgå. För att värmen i ugnen skall kunna bibehållas, ledes luft genom
kanaler upp ovanför stenkolslagret. De utvecklade gaserna antändas därvid och
förbrinna, varigenom ugnen kan bibehållas glödande. När koksningen är slutförd,
öppnas dörrarna och koksen släckes genom påsprutning av vatten samt utrakas, varefter
den ännu glödande ugnen på nytt fylles med stenkol.
För att man vid koksning skulle kunna använda kolrika, föga bakande kol, varigenom
ett större utbyte och en bättre koks skulle kunna erhållas, var det nödvändigt, att koksen
upphettades starkare och mera
likformigt, än som kunde åstadkommas
vid bikupeugnarna, där värmen
tillfördes huvudsakligen till koksskiktets
översta lager. Man sökte därför att
tillföra värme till kolmassan genom
att inuti ugnens sidor och även under
dess botten framdraga kanaler, genom
vilka förbränningsgaser leddes. För
att denna utifrån skeende
sidoupp-värmning skulle bliva mera effektiv,
övergick man till att bygga ugnarna
smala och långa. De ugnar, man
sålunda erhöll, hade en bredd,
varierande från 400 m/m till högst 1 meter,
och utfördes antingen stående eller
liggande. Det var i mitten av 1800-
talet, som dylika ugnar mera allmänt kommo i bruk. Flera olika konstruktionstyper
kommo till användning, såsom bröderna Appolts vertikala koksugn samt Haldys,
Semets, Fbancois’ och Copées ugnar med liggande retorter.
Denna senare utföringsform, enligt vilken ett större antal — upp till 60 stycken —
horisontella ugnskamrar sammanbyggts så, att de tillsammans bilda en stor koksugn.
har visat sig vara fördelaktig och är den, som vid de moderna koksugnarna kommit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
