Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Gasgeneratorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
ton stenkol endast kan utvinna c:a 25 kg tjära och c:a 12 kg ammoniumsulfat, kan utbytet
vid en mondgasgenerator uppgå till 35 a 40 kg tjära och 35 a 40 kg ammoniumsulfat per
• ton stenkol. För att detta gynnsamma resultat skall kunna uppnås måste temperaturen
vara mycket låg, gasen vara förtunnad samt en stor kvantitet vattenånga (0,70—l,oo kg
per m3 luft) tillföras. För att generatorn ej skall slockna till följd av den avkylning,
som orsakas av den stora mängden vattenånga, måste man starkt upphetta
bläster-luften. Mondgasen är emellertid dålig ur värmeteknisk synpunkt. Den innehåller utom
kvävet vanligen 14—16 % CO2, 10—13 % CO, 22—27 % H2 och 2—3 % CH4.
Ett annat fall, där man för gasgenerering använder en större mängd vattenånga, är
vid framställning av s. k. vattengas, varmed man förstår en blandning av koloxid och väte,
erhållen enligt reaktionen H2O + C = CO + H2. Vattengasens sammansättning brukar i
volymprocent vara ungefärligen: 3 % CO2, 43 % CO, 50 % H2 och 4 % N2.
Vattengasen har fått en vidsträckt användning vid städernas gasverk (såsom reserv) och
användes även på grund av den höga temperatur, som alstras vid dess förbränning, för
svets-ningsändamål. Vattengas av ovan angivna sammansättning har nämligen ett
värmevärde av c:a 2 610 kal. per m3 gas samt en teoretisk förbränningstemperatur av 1 980°.
För egentliga metallurgiska ändamål har den dock icke fått nämnvärd användning, och
de få anläggningar, som utförts, ha icke visat sig så fördelaktiga, att de vunnit någon
efterföljd.
Som bränsle vid framställning av vattengas användes koks och koksavfall samt
även antracit. I generatorn inblåses vattenånga, som, då den passerar genom det
glödande bränslelagret, sönderdelas, varvid en stark avkylning av generatorn sker. För att
denna icke skall slockna har man tillgripit den utvägen, att omväxlande med ångan inblåsa
luft i generatorn, varigenom temperaturen ånyo höjes. Man talar i detta sammanhang om
kaUblåsning och varmblåsning. Vid varmblåsningen, då ångan helt avstänges, erhålles
en gas, som kan vara av olika sammansättning, beroende på olika drivningsmetoder.
Förr, då varmblåsningen bedrevs på liknande sätt som vid drivning av en vanlig
gasgenerator, erhöll man en gas med ungefär samma sammansättning, som man får från en
sådan. Denna gas, som erhölls i ungefär lika stor mängd som den framställda
vattengasen, uppsamlades i en särskild behållare, varifrån den sedan genom rörledningar leddes
vidare för att användas för diverse olika uppvärmningsändamål. Det var dock i allmänhet
svårt att få lämplig användning för denna gas.
En avsevärd förbättring av metoden för vattengasframställning utgör det år 1895
införda DeUwik-Fleischerska förfaringssättet, enligt vilket vid varmblåsningen generatorn
drives mycket hårt under tillförande av en mycket stor luftkvantitet per m2 eldningsyta,
varigenom någon egentlig reducering av den bildade kolsyran ej hinner äga rum, utan
nästan fullständig förbränning sker. Den härvid bildade gasen, vars sammansättning
vanligen är 18 % CO2, 2 % CO, 78 % N2 och 2 % O2, har då intet värde, varför den får gå
direkt till skorstenen. Under det att det enligt den gamla metoden åtgick c:a 0.9 kg kol
för alstrande av det värme, som erfordras för att vattengas skall bildas från 1 kg kol,
kunde denna kolåtgång enligt Dellwik-Fleischers metod nedbringas till c:a 0.3 kg.
Varmblåsningen kan enligt denna metod ske på endast 2 minuter, under det att kallblåsningen
tager en tid av 7 minuter i anspråk.
För framställning av vanlig generatorgas hava en stor mängd olika
generatortyper föreslagits och även kommit till praktisk användning.
En av de äldsta gasgeneratorerna var Siemensgeneratorn (fig. 522), som var försedd
med kvadratiskt schakt samt drevs utan bläster. Vid omsorgsfull skötsel lämnade denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
