Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Äldre direkta metoder för framställning av smidbart järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLDRE DIREKTA METODER FÖR JÄRNFRAMSTÄLLNING.
557
fram i tiden övergick man så småningom till trampbälgar, vilket skedde ungefär samtidigt
med att man började använda bergmalm, varför med dylika biåsverk försedda ugnar
få sökas i närheten av bergmalmsfyndigheter. Ännu längre fram i tiden började man
utnyttja vattenkraft för att driva biåsmaskinerna, och då förlädes givetvis ugnarna
intill någon älv eller bäck, där även mindre, kanske ej mer än meterhöga vattenfall fingo
lämna den erforderliga drivkraften.
Under medeltiden skilde man mellan luppjärn och osmundjärn, en indelning, som
troligen ägde sin grund i olika till verkningssätt, i det att lupp järnet framställdes i
härd-liknande ugnar och osmundjärnet i låga schaktugnar, s. k. osmundugnar. Dessa
ugns-typer bibehöllo sig långt in i nyare tiden.
Osmuridsmide. Den äldsta bevarade beskrivningen över de gamla osmundugnarna
har lämnats av Urban Hjärne i hans år 1687 författade »Bergslykta». I detta verk
meddelar han, att »det rostade Myr järnet smeltes antingen i ganska små och låga ugnar,
hvilka de kalla Käringar, eller ock i leerbeslagna gropar som en sockertopp pyramidal
ingräfne, hvilka kallas bläster, som opwärmes först med torr wed och blåses med
trampe-bellior, sädan weden är halfbrunnen åter ny wed och deruppå malmen och åter wed. När
det är smelt tappas det af i små Ossmunds kakor».
Huru röstningen, som ansågs nödvändig för processen, tillgick, får man en tydlig
uppfattning av genom den beskrivning, som givits av bergmästare Lars Schulze.
På marken lades, enligt Schulze, 2 å 3 lager torrt furuvirke av 2 famnars längd
korsvis över varandra. Härvid iakttogs, att stockarna ej lågo för glest och ej heller för tätt
intill varandra. Bålet antändes vanligen innan malmen pålades. Sedan hade en man
sysselsättning med att så småningom skyffla örke (myrmalm) på bålet samt sköta
detsamma så, att allt blev väl glödgat. Den hopklumpade malmen föll därigenom sönder
och rasade ned mellan stockarna. Processen kunde fortsättas genom att man på den
rostade malmhögen byggde upp nya bål och pålade malm så länge sådan fanns kvar och
rosten ej blev obekväm att sköta. Den rostade malmen täcktes med väl överlagda bräder
på rostplatsen eller förvarades i skjul vid själva ugnen, i vilket fall man dock måste
rensa malmen från kol till förebyggande av eldsvåda.
Beträffande osmundugnens konstruktion, så föreligga häröver flera beskrivningar,
av vilka här återgives den av Swedenborg i hans arbete »De ferro» meddelade. De av
Swedenborg lämnade uppgifterna synas huvudsakligen härröra från en till Bergskollegiet
år 1732, av bergmästare Schulze, ingiven rapport. Så är även förhållandet med de
åtföljande teckningarna, av vilka en återgives i fig. 554. Man ser här såväl huru ugnen
beskickas, som även huru blästern skötes samt smältan sönderhugges. Vid sidan av
ugnen försiggår malmens röstning.
Swedenborgs beskrivning har, i översättning från latinet, följande lydelse: »En dylik
blästerugn uppföres på en torr plats i skogen eller på sluttningen av någon kulle, där den
ligger väl i lä för storm och oväder. Den bästa platsen väljes, om tillgång till sådan gives,
bredvid ett vattendrag, som kan driva ett mindre hjul och sätta bälgarna i gång, ty i
annat fall måste dessa sättas i rörelse genom trampning i brist på vattenkraft. Den bygges
med blotta marken till grund, varvid först en mur av 1/2 eller 3/4 alns tjocklek uppföres,
på vilken en vanlig gråstenshäll av vit eller grå färg av 1/2 fots tjocklek lägges. På denna
anordnas smältgrytan eller stället, som erhåller avlång form med en längd av D/4 aln, en
bredd av 1/2 eller 3/4 aln och 1 alns höjd. Strax där detta mottagningsrum för godset
slutar, vidtager ugnens buk, vilken i konisk form sträcker sig uppåt och vid övre
öpp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
