Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Äldre direkta metoder för framställning av smidbart järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 564. Schmalkaldisk styckugn.
vatten. Därpå bröt man upp tegelväggen ovanför forman och utrakade under
vatten-spolning det kol, som ännu ej var uppbränt. Detta kol kom sedan till användning vid
röstningen. Härefter följde nedbrytning även av den nedre delen av formväggen, varvid
slagg jämte en icke obetydlig mängd flytande tackjärn rann ut samt avkyldes med vatten.
Smältan, som nu var färdig, utdrogs ur ugnen, fördes till hammaren och sönderhöggs i
lämpliga bitar. Smältningen tog en tid av c:a 18
timmar. Kolförbrukningen uppgick till ungefär
250 % och järnutbytet, inklusive tackjärnet, till
c:a 39 %.
Fig. 563 visar en styckugn från 1500-talet,
som i så måtto skiljer sig från den förut beskrivna
ugnen, att den nedtill är försedd med tvenne å
motsatta sidor anbragta öppningar, en för
slaggtappningen och uttagningen av smältan och en
för införandet av blästern. Bälgarna synas icke å
figuren, då de äro placerade bakom den vägg, mot
vilken ugnen är uppförd.
Vid den så kallade Schmalkaldiska styckugnen
hade ugnsschaktet formen av tvenne med baserna
emot varandra vända stympade koner (fig. 564),
en form, som sedan återfinnes hos masugnen.
Det smidesjärn man erhöll från styckugnarna var av mycket ojämn beskaffenhet,
varför en ytterligare behandling i härdugn var nödvändig. Ehuru denna senare
behandling ej var någon egentlig färskningsprocess, var den dock mer än en vanlig värmning
och får anses som en föregångare till de senare framträdande färskningsmetoderna.
De härdugnar eller så kallade »slagghärdar», som användes, voro av mycket enkel
beskaffenhet med murade väggar och en av slagg stampad botten. Närmast liknade de
smidesässjor.
Ståltillverkning. Största delen av det under medeltiden framställda stålet erhölls
direkt ur malmen, i det man med försiktig blåsning sökte få en hög temperatur i
smältugnen, varigenom en högre uppkolning av järnet erhölls. Av största vikt härvidlag
ansågs det vara, att man hade tillgång till manganhaltiga malmer. Ett liknande
förfaringssätt för framställning av stål tillämpades, såsom förut framhållits, även i Norden
vid smältning i osmundugnar. Andra metoder för ståltillverkning voro dock kända och
i bruk. Sålunda omnämna såväl Agricola i sitt verk De re metallica som Biringuccio i
sin Pyrotechnia en ståltillverkning, en sorts cementeringsprocess, som ligger till grund för
det s. k. Bresciasmidet. I en härd nedsmältes sådant hårtjärn (tackjärn), som erhölls från
styckugnarna, eller senare i tiden tackjärn, tillverkat i masugn. Då tack järnsbadet
bibragts en tillräckligt hög temperatur, nedsläpptes däri fyra järnstycken från en
upphuggen smälta, vardera vägande c:a 15 kg. Under 5 å 6 timmar fingo så
smidesjärnstyckena ligga i tackjärnsbadet, varvid de, genom inverkan av den höga temperaturen,
upptogo kol från det smälta tackjärnet samt omvandlades till stål, varefter de utsmiddes
under vattenhammaren. Badet, som undan för undan hade förnyats genom tillsats av
nytt tackjärn, blev, sedan ett flertal smidesjärnstycken behandlats däri, så avkolat, att
det kunde utsmidas till stänger. Som tackjärnsbadets temperatur ej var så hög, att
smältstyckena smälte, är förloppet att betrakta såsom ett slags cementering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
