Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Framställning av tackjärn - Träkolsmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
vanligen vattenkyld timpel S samt nedtill ofta, såsom visas av fig. 574, begränsad av
en av eldfast tegel uppmurad s. k. damm eller dammsten. Denna är på sin övre sida
beklädd med en tackjärnshäll.
De gjutna ramar T, som bilda öppningar in till järngatan och slagghålet, kallas
gimor. Masugnarnas murverk benämnes ofta masugnspipan och dess inre schaktet. På
masugnens krön är uppbyggt ett golv, ovanpå vilket ofta, såsom vid våra svenska
trä-kolsmasugnar, äro placerade bås, avsedda för de olika malmsorterna och limmen,
kalkstenen. Detta övre parti kallas för kransen.
Vid de äldsta masugnarna var blåsningstiden mycket kort; man blåste på hyttan på
måndagen och lät den gå ner på lördagen. Med de små masugnar, som först kommo till
användning, kunde detta ske utan större olägenhet. Under 1500-talet varade en
ugns-gång vanligen ej över en månads tid, högst tre månader, och de långa blåsningsperioder,
sträckande sig över ett eller flera år, som nu äro vanliga — sådana på 9 år och
därutöver hava förekommit i Sverige — hörde ännu på 1700-talet till Sällsyntheterna, emedan
man ej hade masugnsställ, som kunde motstå en så lång ugnsdrift. Ofta måste man även
vintertiden blåsa ned eller dämma masugnarna, emedan vattenhjulen, som drogo
blås-bälgarna, fröso fast. Produktionen i de äldre masugnarna var också låg; sålunda erhölls
under 1600-talet från en masugn vanligen ej mer än 800 till 1 600 kg tackjärn per dag.
Kolåtgången var däremot förhållandevis mycket hög, vanligen c:a 200 %.
Den utveckling av masugnarna, som nu närmast följde, kännetecknades dels av
förbättringar på biåsmaskinerna, varigenom högre tryck kunde åstadkommas i pipan,
dels av en härav möjliggjord ökning av ugnshöjden, varigenom en bättre förvärmning
av malmen, medförande minskad kolåtgång och större produktion, kunde erhållas samt
dels av införandet av flera formor, varigenom en jämnare fördelning av blästern i stället
möjliggjordes. De äldre masugnarna voro alltid försedda med endast en forma, och det
dröjde ända till början av 1800-talet, tills man införde tvenne formor. Antalet formor
har sedan ytterligare ökats, så att det för träkolsmasugnar numera för mindre ugnar är 4
och för större 5 å 6. Viktiga förbättringar voro ävenledes införandet av varmbläster
samt av rostugnar, i vilka malmen, innan den uppsattes på masugnen, rostades.
De äldre masugnarna hade alla öppet uppsättningsmål, och något som helst
tillvaratagande av den utströmmande gasen förekom ej, utan denna antändes och fick
förbrinna på kransen. Så småningom började man dock inse, vilket värdefullt bränsle denna
gas utgjorde, varför man på olika sätt sökte tillgodogöra sig densamma. En metod, som
praktiserats, var införandet av ett rör genom pipmuren ett stycke nedanför
masugnskransen, genom vilket rör en del av den bildade gasen bortleddes för att sedan på ett eller
annat sätt nyttiggöras. Detta kan låta sig göra på grund av att gasen i pipan alltid står
under ett visst tryck. Ännu nöjer man sig på vissa håll, där möjligheten att använda
masugnsgas är begränsad, med att endast tillgodogöra sig den del av gasen, som på ovan
angivna sätt lätt kan tillvaratagas. På andra håll, där man har full användning för all
den gas, som kan erhållas, hava masugnarna däremot försetts med s. k. slutna
uppsättningsmål.
De första försöken att åstadkomma en anordning, genom vilken all masugnsgasen
skulle kunna tillvaratagas, gjordes på 1840-talet, varvid man täckte över
masugnsöppningen med ett lock, så att gasen tvingades in i gasledningarna. Vid varje
uppsättning måste emellertid detta lock lyftas av, vilket vållade vissa svårigheter, och någon
tillfredsställande lösning på problemet erhölls ej, förrän engelsmannen George Parry
år 1850 konstruerade det uppsättningsmål, som efter honom blivit kallat Parrys tratt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
