Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Framställning av tackjärn - Koksmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMSTÄLLNING AV TACKJÄRN. KOKSMASUGNAR.
585
Den verkliga orsaken till att masugnsdriften gick bättre om vintern än om sommaren
ligger däruti, att den kalla luften har större sp. vikt än den varma, varför
biåsmaskinerna under den kalla årstiden inpressade mera luft i masugnarna än under den varma.
En bidragande orsak härtill var också det förhållandet, att kall luft ej kan upptaga så
stor mängd fuktighet som varm luft, varför under vintern mindre vattenånga infördes
i masugnarna med luften än under sommaren.
Slutligen lyckades dock Neilson att år 1830 vid Clydeverken få utföra försök med
uppvärmd bläster, och resultatet av dessa blev lysande. Om den oerhörda räckvidden
av uppfinningen hade emellertid uppfinnaren själv då ingen aning. Koksåtgången vid
Clydehyttan hade, då kall bläster användes, uppgått till c:a 8 ton pr ton tackjärn. Det
visade sig, att då varmbläster av 150° temperatur användes, uppgick koksåtgången endast
till c:a 5.2 ton. Då för luftens uppvärmning åtgick 0.4 ton kol, hade alltså en
besparing uppstått av c:a 2.4 ton koks pr ton tackjärn. Besparingen var således mycket stor,
ehuru den var ringa emot vad den senare med bättre anordningar och under gynnsammare
förhållanden skulle bliva. På grund av den misstro, man hyste mot användandet av
varmbläster, tilläts Neilson icke att göra någon förändring på blästerledningarna, varför
han tvangs att omkläda en del av det från biåsmaskinen till forman ledande blästerröret
med murverk, i vilket en eldstad för direkt eldning med kol anbringades. På grund av att
det med denna försöksanordning erhållna resultatet visat sig vara så utmärkt, tilläts
Neilson att bygga en särskild varmapparat.
Neilsons första varmapparat var av allra enklaste slag; den utgjordes helt enkelt av
en av plåt förfärdigad, 1 200 mm lång, 600 mm bred och 900 mm hög låda, som eldades
underifrån. Var och en av masugnens båda formor hade sin egen varmapparat. De
resultat, som erhöllos med denna primitiva anordning, motsvarade till en början ej
förväntningarna, enär blästertemperaturen ej blev högre än 93°; dock lyckades det Neilson
att, genom vidtagande av några förändringar och förbättringar av apparaten, komma
upp till en temperatur av 315°.
Om blåsning med varmbläster hade visat sig förmånlig vid kokseldade masugnar,
så blev resultatet ännu gynnsammare vid masugnar, där antracit användes som bränsle, i
det att man, sedan varmbläster införts vid dessa ugnar, kunde med samma bränslemängd
tillverka 3 gånger så mycket tackj ärn som förut. Calder j ärnverk i Skottland införde år
1831 varmbläster vid sin med antracit eldade masugn och på grund av den stora
bränslebesparing, som detta medförde, dröjde det ej länge, förrän alla hyttor i Skottland på ett
undantag när infört varmbläster.
Ryktet om de fördelar, som i England vunnits genom användning av varmbläster,
spred sig snabbt även till andra länder. Sålunda infördes varmbläster för masugnsdrift
i Frankrike år 1832 och vid Brefvens bruk i Sverige samma år.
Calderapparater. Då vid de först använda varmapparaterna
upphett-ningsytan varit otillräcklig, varjämte det visat sig svårt att få skarvarna att hålla tätt,
konstruerade Neilson en ny varmapparat, som först kom till användning vid
Calder-verken och därför vanligen benämnes Calderapparaten (fig. 588). Denna bestod av en
med skorsten försedd ugn, vari nedtill i mitten befann sig en rost, som sträckte sig igenom
hela ugnen. På sidorna av rosten och inmurade i murverket voro tvenne rör anbragta i
horisontellt läge. Blästern inleddes vid ugnens ena gavel i det ena av dessa rör, fick
härifrån passera upp genom 9 stycken knäböjda, av lågorna från eldstaden omspolade
rör, »byxrör», samt ned i det andra horisontella röret, genom vilket den leddes ut vid
ugnens motsatta gavel. Byxrören voro nedsatta i och fastkittade vid de på de horisontella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
