Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. VÄLLJÄRNSMETODER. 609
järnets färskning samma slags smideshärdar till användning, som varit brukliga vid
vanligt osmundsmide, men så småningom övergick man till härdar, uppbyggda av
tack-järnshällar. Härden var kvadratisk med c:a 450 mm:s sida och begränsades på tre sidor
av c:a 50 mm tjocka gjutjärnshällar, under det att framsidan endast var uppdämd med
tillpackad stybb. Bottenhällen utgjordes antingen av en plan stenhäll eller också av en
tackjärnshäll. Forman, som nådde c:a 65 mm in i härden, placerades från 115 till 150
mm från bottenhällen och hade vid mynningen en diameter av c:a 40 mm. Ugnen var
försedd med tvenne enkla bälgar av läder.
Arbetet vid färskningen bedrevs sålunda: När härden blivit fylld med kol och dessa
antänts, placerades tackjärnet ovanpå kolet vid den forman motstående väggen,
blås-väggen. Tackjärnet hade antingen form av sönderslagna gösar eller tackor eller också
utgjordes det av s. k. stamp järn, varmed förstods det tackjärn, som vid utslagen från
masugnen inblandats i slaggen, och som återvunnits genom dennas sönderstampande.
Allt eftersom temperaturen i härden steg, började tackjärnet smälta och droppa ned
genom blästern, varvid det utsattes för dennas färskande inverkan. På bottenhällen
sammanlöpte det nedrinnande järnet till en smälta, vilken sedan medelst spett och krok
uttogs, varefter den bearbetades med hammare samt sönderhöggs med yxa, dock så att
delarna fortfarande hängde tillsammans. Skulle det erhållna järnet användas till tråd,
spik etc., måste det likväl först ännu en gång genomgå den beskrivna behandlingen.
Avbrännan var hög, enligt Rinman uppgick den till 35 å 40 %, och kolåtgången var ej
mindre än 60 a 100 hl pr ton.
Markiskt osmundsmide. Förut har omnämnts, att myndigheterna i
Sverige sökte hindra utförseln av osmundjärn, och att slutligen år 1604 ett förbud för
sådan export utfärdades. Det svenska osmundjärnet hade haft stor avsättning i
Tyskland, särskilt i Westfalen, där det • huvudsakligen använts för framställning av
järntråd, som redan under den tidiga medeltiden var en stor artikel, beroende särskilt därpå,
att järntråd utgjorde utgångsmaterialet för tillverkning av pansarskjortor och dylikt.
När nu det för trådtillverkning utmärkta svenska osmundjärnet ej längre kunde
erhållas, tvingades de tyska trådtillverkarna att övergå till inhemskt material. I
grevskapet Mark hade redan tidigare utbildats en färskningsmetod, anpassad för
framställning av ett för trådtillverkning lämpligt järn. Denna metod erhöll benämningen
markiskt osmundsmide, ehuru den fullständigt skilde sig från den i Sverige brukliga
osmund-smidesmetoden. Man ville nämligen bibehålla namnet osmundjärn på den erhållna
produkten, emedan detta namn överallt hade en god klang.
Färskningshärden gjordes enligt denna metod 360 mm bred och 500 mm lång, och
hela förhärden var tillstampad med stybb. Innan arbetet med färskningen kunde börja,
måste man först i härden smälta en oxidrik slagg, som fick bilda ett bad på härdbottnen.
Då färskslaggen var smält pådrog man en mycket kraftig bläster samt införde
tackjärns-gösen i den starka hettan 150 å 180 mm ovanför forman. En lämplig kvantitet
tackjärn fick avsmälta och droppa ned genom den kraftiga focusblästern, där färskningen
började för att fortsätta, när järnet kommit ned i den oxidrika slaggen. Här bakade
järndropparna samman till små klumpar, vilka smeden med ett spett upplyfte och förde
framför blästern, samtidigt med att han i härden införde en mjuk järnstång, vid vilkens
spets han sökte att få de små järnklumparna att välla fast. Detta lyckades även, så
snart nedfärskningen fortskridit tillräckligt långt. När smeden uppsamlat c:a 10 kg
järn på stången, togs denna ur elden och den fastsvetsade järnklumpen utsmeds under en
hammare och avlägsnades från stången, varpå denna ånyo infördes i härden för upp-
39—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
