Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610 JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
samlande av mera järn. Ju kvickare och oxidrikare slaggen var, och ju högre man kunde
få upp temperaturen i härden, desto bättre järn erhölls. Avbrännan var c:a 25 % och
kolförbrukningen utgjorde c:a 140 hl pr ton. Denna kolåtgång är synnerligen hög, men man
erhöll ju som produkt färdigsmidda ämnen, varigenom den bränsleåtgång, som eljest
skulle hava fordrats för den första utsmidningen, inbesparades.
De för tråddragerierna avsedda ämnena utsmiddes under en lätt stjärthammare i
längder av c:a 3 meter. Någon slätsmidning förekom ej, varför ämnena visade tydliga
märken efter hammarslagen.
Den av det mjuka och sega markiska osmundjärnet tillverkade tråden var av en
mycket god beskaffenhet, om den också ej kunde mäta sig med den, som framställts
från svensk osmund. Metoden fordrade, att man hade tillgång till ett särdeles rent,
lätt-färskat, vitt tackjärn, vilket också kunde erhållas från Sayn-Altenkirchen och Si egen.
Salzburgskt sintersmide. Ide trakter, där man endast hade tillgång
till det mera svårfärskade gråa tackjärnet, kommo vid färskningen andra metoder till
användning. En av de äldsta och enklaste av dessa var det s. k. salzburgska sintersmidet.
Det gråa tackjärnet upphettades enligt denna metod först starkt i en särskild liten öppen
härd, varvid man noga fick tillse, att icke någon delvis smältning av järnet ägde rum.
Det glödande tackjärnet fördes sedan direkt till en tung hammare och sönderslogs till
grus, varefter det hastigt avkyldes i vatten. Härvid ägde en märkbar svavelrening rum.
Det erhållna tackjärnsgruset blandades med glödspån (sinter), i förhållandet 55 kg
tack-järnsgrus och 20 kg glödspån, varefter blandningen fuktades med vatten samt uppsattes
på den med ett högt kollager (600 å 900 mm) iordningställda färskningshärden. Denna,
som var c:a 500 mm lång och c:a 700 mm bred, hade en botten av stampad slagg, under
det att sidorna utgjordes av järnhällar. Forman hade en lutning av 12° å 15°.
Den salzburgska sintersmidesprocessen är ganska märklig ur metallurgisk synpunkt
därigenom, att det skede av densamma, då tackjärnsgruset i blandning med den syrerika
glödspånen långsamt sjunker ned genom kolskiktet, utgör en slags aduceringsprocess,
under det att den egentliga färskningen äger rum först vid järnets smältning, då detta
kommit ned i jämnhöjd med forman.
Brockensmide. En med ovannämnda förfaringssätt närbesläktad metod,
likaledes av hög ålder, var det i Kärnten brukliga brockensmidet, vilket i det nordliga
Lombardiet och i Sydtyrolen kallades Mügla-arbeit och var identiskt med det franska
bergamaskersmidet.
Det utmärkande för denna färkningsmetod var den egendomliga förfärskning, som
tackjärnet underkastades. Detta nedsmältes nämligen först i en särskild ganska stor
härd med starkt lutande forma. När tackjärnet var smält, utrakades allt kol ned till
metallbadet, varefter glödspån påkastades och inrördes i järnet medelst en trästång.
Härpå upptogs hela massan ur härden med en slags skovel och uppblandades ytterligare
med krossad järnoxidrik härdslagg, så att den kom att bestå av små tackjärnsklumpar,
inmängda med glödspån och slagg. Härden gjordes nu på nytt i ordning och beskickades
med en del av den på ovan angivet sätt erhållna massan, som bragtes att sintra tillsamman
till en klump, vilken uttogs och fördes till en annan mindre färskningshärd, där det
slutliga färskningsarbetet vidtog.
Metoderna för framställande av smidbart järn från grått tackjärn utvecklades så
småningom därhän, att man först framställde en mellanprodukt, som, sedan den samlat
sig på härdens botten, för underlättande av färskningen en eller flera gånger uppbröts och
lyftes upp framför forman, varefter den ånyo nedsmältes. Det var av vikt, att man ledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
