Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. VÄLLJÄRNSMETODER.
625
upp och ned förmedelst en vevstake, som med sin ena ände är förbunden med bygeln,
under det att dess andra ände är fäst vid en tapp, anbragt på kuggringen till ett
kugghjul, som drives av ett på en ständigt roterande axel frigående kuggdrev. När
hjälp-brytafen skall användas, sättes kuggdrevet i förbindelse med den roterande axeln medelst
en friktionskoppling. Rörelsen fortledes genom kugghjulet och vevstaken till bygeln,
vars horisontala del vid sin nedgång kommer att ligga, an mot en på spettet anbragt
nabb samt föra det in i härden. Härvid följer spettet, såsom fig. 623 antyder, med sin
spets efter härdbottnen. Då spettet blivit helt inskjutet i härden, behöver smeden, under
det bygeln går tillbaka, blott bryta upp samt återföra spettet i dess utgångsläge.
Lager-walls färskbrytare har senare förbättrats av Holmberg, som försett den med ytterligare
en bygel, vilken, sedan spettet av den första bygeln införts i härden, trycker ned dess
utanför härden varande del, så att spettändan inuti härden brytes upp. Där man
betjänar sig av denna anordning, den s. k. dubbla färskbrytaren, består smedens arbete
under brytningen endast i att utdraga och styra spettet. Genom användning av
hjälp-brytare har tillverkningen pr härd kunnat avsevärt ökas, samtidigt som såväl avbränna
som kolåtgång minskats samt en besparing i arbetskraft kunnat göras.
Flera olika typer av lancashirehärdar hava framkommit, vilka mer eller mindre
skilt sig från de här beskrivna. Att redogöra för alla de konstruktioner, som kommit till
utförande, skulle föra för långt; dock torde här kunna omnämnas en av G. A. Forsberg
patenterad treformshärd, som karakteriseras därav, att själva härdbottnen är rörlig.
Vid lancashiresmidet spelar det en stor roll, huru stort det vertikala avståndet mellan
formorna och härdbottnen är, varför man allt efter beskaffenheten av det tackjärn, som
står till förfogande, ofta är nödsakad att ändra detta avstånd. Forsbergs konstruktion går
ut på att underlätta denna ändring samt möjliggöra, att man alltid skall kunna noga
anpassa det nämnda avståndet efter förhållandena. Som emellertid konstruktionen är
ganska invecklad, har den ej kommit till vidare användning.
Förut har omnämnts att man i England vid härdfärskning även använt »raffinerat
kokstackjärn». När man för framställning av smidbart järn var hänvisad till att använda
tackjärn med större halter av vissa legeringsämnen, vållade det svårighet att direkt
använda tackjärnet i färskhärdarna. Detta var särskilt fallet med grått tackjärn med
stora halter av kisel, mangan, fosfor och svavel. Man tillgrep då metoden att först
nedsmälta tackjärnet i en särskild ugn, där större delen av dessa ämnen förslaggades. Det
var huvudsakligen kisel, man avsåg att avlägsna genom denna omsmältning, men detta
kunde ej ernås, utan att även största delen av manganet samt dessutom en viss mängd
järn gingo i slaggen. Genom tillsats av järnoxidrik slagg befordrade man förbränningen
av kiseln. Det erhållna tackjärnet kallades raffinerat. Nedsmältningen skedde i djupa
och vida härdar och med riklig tillförsel av blästerluft, som vanligen tillfördes genom
tvenne vattenkylda formor. Det var vid dessa ugnar, som vattenkylda formor först
kommo till användning.
Det raffinerade tackjärnet var vitt och dess brott, som var finkornigt, liknade brottet
hos halvvitt tackjärn. Det tappades vanligen i järnkokiller och begöts med kallt vatten,
för att det skulle bliva helt vitt. Kolhalten brukade hålla sig mellan 3 och 3.5 % samt
kisel- och manganhalterna ej över 0.2 %. Metoden lämnade dock ej någon billig produkt,
ty för raffinering av 1 000 kg tackjärn förbrukades c:a 300 kg koks, och avbrännan
uppgick till c:a 10 %.
Raffineringsugnarna, som eldades med koks, kunde vara konstruerade på flera
olika sätt. Fig. 624 visar en av de använda typerna. Längre fram i tiden använde man
även flamugnar för raffinering av tackjärn.
40—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
