Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
tillverkning av mjukt järn. Skall stål tillverkas, kan detta undantagsvis företagas med
så rena råmaterialier, att samma tillvägagångssätt som vid tillverkning av stål i sur
ugn kan tillämpas, men eljest måste man för att borttaga fosforn driva färskningen så
långt, att mjukt järn erhålles, varpå en uppkolning till avsedd kolhalt företages.
Såvida slaggen förut ej blivit avtappad, kan en sådan uppkolning lämpligen ej
företagas i själva ugnen, emedan fosforsyran i slaggen då skulle reduceras och fosforn åter
gå in i järnet. Till motverkande av denna olägenhet hava metoder framkommit, enligt
vilka man arbetar med tvenne slagger. I den första slaggen bindes då största delen av
fosforn, och sedan denna slagg avtappats, bildas genom tillsatser av kalk och malm en
ny slagg, medelst vilken chargen färdiggöres.
För den basiska martinprocessens genomförande fordras ej, såsom förhållandet är
vid thomasprocessen, att chargen skall hålla en viss hög fosforhalt. Ur ren metallurgisk
synpunkt är det tvärtom en fördel, om fosforhalten i det i ugnen insatta materialet
är låg, emedan fosforn då lättare och billigare kan avlägsnas ur järnbadet, men å andra
sidan kan man vid användning av två slagger, om fosforhalten i materialet är hög,
erhålla en första slagg med så hög fosforhalt, att den är fullt jämförlig med thomasfosfat,
vilket givetvis kan vara av stor betydelse för metodens ekonomi. Där man arbetar med
flera slagger, äro tippbara martinugnar synnerligen lämpliga.
Vid den basiska martinprocessen kan insatsmaterialet antingen, såsom vid den sura
martinprocessen, utgöras av fast tackjärn och skrot, eller också användes flytande
tack-järnsinsats. För de stora utländska stålverken med sin massproduktion hava i stora
enheter utförda, ofta tippbara, basiska martinugnar, i vilka tackjärnet insättes i flytande
form, fått en mycket stor betydelse. I allmänhet arbeta då martinugnarna i samband
med stora tackjärnsblandare, i vilka en förfärskning och delvis avsvavling av tackjärnet
äger rum.
Beträffande de med basiska martinugnar och med flytande insats arbetande Talbot-,
Bertrand-Thiel-, Hoesch- och duplex-metoderna hänvisas till vad som härom i det
föregående anförts.
På grund av den stora tillsats av malm, som ofta äger rum vid den basiska
mar-tinmetoden, särskilt då flytande tackjärn insättes, komma de förluster, som uppstå vid
legeringsämnenas och kolets förbränning, att helt uppvägas av att ur malmen
utredu-ceras järn; i allmänhet är till och med utbytet av smidbart järn större än vad insatsen
av metalliskt järn varit, och det erhållna utbytet brukar uppgå till 104 å 108 %.
Tackjärnsblandare. För att man skall erhålla en tillfredsställande produkt vid
järnframställning enligt bessemer- och thomasmetoderna är det av stor vikt, att det
tackjärn, som användes, är av en viss och likformig beskaffenhet. I Sverige, där ju
huvudsakligen relativt små träkolsmasugnar användas, har detta med den omsorgsfulla
uppsättning och drivning, som kännetecknar svensk masugnsdrift, ej mött några större
svårigheter; helt annat har däremot förhållandet varit i de stora järnproducerande
länderna, där tackjärnstillverkningen ju vanligen sker i stora och hårt drivna
koksmasugnar. Till minskande av dessa svårigheter föreslogs redan år 1884, att man skulle
blanda tackjärn från flera utslag och flera masugnar, men först år 1889 omsattes denna tanke
i praktiken av W. R. Jones, som vid Edgar Thomsonverken i Pittsburg U. S. A. lät
uppföra en tackjärnsblandare, rymmande 80 ton (fig. 660). Det lyckades Jones att av
utslag från de olika masugnarna med så växlande Si-halt som från 0.6 till 4.0 % erhålla
en medelkiselhalt av 1.5 % i biandaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
