Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
verterliknande typen ej lämpligen kunde utföras för större charger än 150—250 ton,
övergick man till en annan typ, den cylindriska, som kunnat utföras för en kapacitet
av ända till 2 000 ton. En cylindrisk tackjärnsblandare utgöres av en stor liggande
plåtcylinder med sfäriska gavlar (fig. 661). Infodringen utföres basisk å de delar av
biandaren, som komma i beröring med slaggen; själva valvet däremot muras av
chamotte-tegel. Cylindermanteln är allt efter biandarens storlek omgiven av två eller fyra grova
ringformiga skenor, som vila på rullar eller rullager. Genom denna anordning ernås,
att för biandarens vridande vid tappningen endast en jämförelsevis ringa kraft erfordras.
Tillförseln till och avtappningen av tackjärnet från biandaren sker genom öppningar,
anbragta på sidan av den cylindriska plåtmanteln.
De först byggda biandarna voro icke försedda med någon eldningsanordning, utan
erforderligt värme tillfördes förutom med det nytillförda tackjärnet genom oxidationen
av kisel och svavel. Då emellertid biandarnas storlek allt mera ökades och den tid, som
tackjärnet fick kvarstå i biandaren, blev allt längre, uppstodo stundom svårigheter som
Fig. 662. Regenerativ tackjärnsblandare.
följd av för stor avkylning av det smälta tackjärnet, varför man särskilt i Förenta
staterna började förse biandarna med en eller annan uppvärmningsanordning. Den i fig. 661
visade biandaren är sålunda försedd med gaseldning. I Tyskland fasthöll man länge vid
oeldade tackjärnsblandare, men när det en gång hände, att innehållet i en stor 500-tons
blandare helt och hållet stelnade, övergick man även där på de flesta ställen till eldade
blandare. Ganska vanligt är, att biandarna eldas med masugnsgas eller också med
generatorgas. Där förhållandena så medgiva, kunna även naturlig gas, koksgas och
petroleum användas.
Vid martinverken hava blandare, som likna stora tippbara martinugnar och äro
försedda med regeneratorer för gaseldning, kommit till användning. Dessa blandare
utföras dock vanligen ej för större charger än c:a 300 ton och hava delvis en annan
uppgift än de förut beskrivna biandarna, som huvudsakligen använts vid bessemerverken.
Visserligen äger i de senare biandarna en raffinering rum i det att, såsom nämnts, en
viss mängd kisel och svavel oxideras, men vid martinverksblandare drives oxidationen
betydligt längre, så att dessas huvuduppgift icke kan anses vara att åstadkomma en
blandning av tackjärn av olika sammansättning, utan fastmera att förutom raffinering
i dem även en förfärskning av tackjärnet skall äga rum, varvid en stor del av kolet
oxideras. Fig. 662 visar en regenerativ tackjärnsblandare, avsedd för ett martinverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
