Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Det var först sedan italienaren E. Stassano år 1898 konstruerat sin bekanta
elektriska ugn, som problemet att framställa stål med tillhjälp av elektrisk energi ånyo
blev aktuellt. Under mellantiden hade visserligen ett stort antal elektriska ugnar
utförts, men för andra ändamål än ståltillverkning. Sålunda byggde bröderna E. H. och
A. H. Cowles år 1885 i Förenta staterna en ugn för tillverkning av aluminiumlegeringar,
och amerikanen C. M. Hall och fransmannen P. Héroult patenterade år 1886,
oberoende av varandra, ugnar för
framställning av aluminium.
År 1892 påbörjade
fransmannen Henri Moissan sina
utomordentligt intressanta
experiment att i en av honom
konstruerad elektrisk ugn
åstadkomma mycket höga
temperaturer. Genom sina försök, vid
vilka han bland annat lyckades framställa konstgjorda diamanter, påvisade Moissan,
att svårsmälta substanser såsom kalk och kvarts samt alla metaller genom den i den
elektriska ugnen rådande hettan, 2 000—3 000°, kunna smältas och bringas i kokning.
Kol, som är det mest värmebeständiga av alla ämnen, förvandlas till grafit och förgasas.
Av Moissans experiment framgick också, vilket redan år 1885 konstaterats av
amerikanen C. F. Mabery, att kol vid den höga temperatur, som är rådande i en elektrisk
ugn, förmår reducera vilken metall som helst ur dess
oxider, liksom det också vid denna temperatur
förenar sig med metallen själv och bildar karbid.
Kalciumkarbid, CaC2, framställdes för första gången
år 1892 i Förenta staterna av T. L. Willson, vilken
i elektrisk ugn sammansmälte kol och bränd kalk
samt utarbetade sin metod för industriell drift.
De nämnda elektriska metallurgiska ugnarna
jämte ett antal andra, som det skulle föra för långt
att här närmare ingå på, avsågo visserligen ej
tillverkning av stål, men hava dock otvivelaktigt i vissa
avseenden fått tjäna som förebilder för och bidragit
till utvecklingen av de senare framträdande elektriska
stålugnarna.
När en elektrisk ström genomlöper en ledare,
d. v. s. ett material, som förmår leda den elektriska strömmen, alstras värme. Härvid
gäller, att den i ledaren utvecklade värmemängden är direkt proportionell mot ledarens
motstånd, direkt proportionell mot kvadraten på strömstyrkan samt direkt proportionell
mot tiden.
I de ovan nämnda ugnarna hade värmet alstrats till följd av det motstånd, som
uppstått, då den elektriska strömmen passerat antingen mellan två elektroder,
ljusbågeugnar, eller genom ett i strömkretsen befintligt fast eller flytande motstånd,
mot-ståndsugnar.
Fig. 665 visar tre olika typer av elektriska ugnar; a är en ren ljusbågeugn, b och
c äro kombinerade ljusbåge- och motståndsugnar. I b passerar strömmen först från den
ena elektroden till slaggbadet, varvid en ljusbåge bildas, går så genom slaggtäcket och
Fig. 665. Olika typer av elektrodugnar.
Fig. 666. Ferrantis induktionsugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
