Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Götjärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 672. Girods elektriska stålugn.
kraftiga strömstötar ofta uppkomma. Den utföres med basisk infodring och användes
huvudsakligen för nedsmältning av material, som fordrar en mer eller mindre långt
driven raffinering. Strömmen transformeras vanligen ned till en spänning av 80—110
volt innan den inledes i ugnen.
G i r o d s elektriska ugn. År 1905 patenterade fransmannen P. Girod
en kombinerad ljusbåge- och motståndsugn av ny typ. Den skiljer sig från Héroults ugn
huvudsakligen därigenom, att den är försedd med bottenelektroder. Toppelektroderna,
som tillverkas av kol, införas i ugnen genom hål i det avtagbara valvet, under det att
bottenelektroderna, som utföras av järn och göras vattenkylda, införas genom ugnens
botten, så att deras överkant något skjuter upp ovan
härdbottnen. Ugnsrummet göres i allmänhet fyrkantigt.
Vid mindre ugnar är det till fyllest med en enda
toppelektrod, och vanligen användas då sex stycken
bottenelektroder; vid större ugnar använder man däremot
ett större elektrodantal, t. ex. såsom visas i fig. 672 fyra
stycken topp- och sexton stycken bottenelektroder. Man
reglerar toppelektroderna så, att deras nedersta del
befinner sig något ovanför badets yta, på det att strömmen
vid övergången från elektroden till slaggen skall kunna
bilda en ljusbåge. Vanligtvis användes enfas växelström,
men på senare tid hava ugnar byggts även för trefas
växelström. Emedan det elektriska motståndet vid
Girods ugn är mindre än vid Héroults ugn; där strömmen
har att passera två ljusbågar, behöver strömmens
spänning ej vara så hög som vid Héroults ugn, vanligen
transformeras den ned till en spänning av 65 volt. Av
denna anledning kan man utan att behöva frukta för
allt för starka strömstötar även arbeta med kall insats.
Girodugnar hava utförts med en kapacitet av 12 ton.
Stassanos, Kjellins, Héroults och Girods elektriska
ugnar representera fyra olika konstruktionsprinciper, och
äro var för sig de första av sitt slag, som kommit till
prak
tisk användning. Nästan alla andra för industriellt ändamål nyttjade elektriska
stålugnar hava mer eller mindre direkt någon av dessa ugnar som förebild.
Uppfinnareverk-samheten har med förkärlek sysslat med detta slag av ugnar, och ett stort antal olika
konstruktioner hava patenterats och många även blivit prövade i praktiken. Endast
några av de mest betydande konstruktionerna kunna här omnämnas.
R e n n e r f el t s elektriska ugn. År 1912 utfördes vid Bultfabriken i
Hallstahammar för första gången en av Ivar Rennerfelt konstruerad elektrisk stålugn.
Denna ugn, som är konstruerad såsom en ren ljusbågeugn, är i princip närmast att
jämföra med Stassanos ugn; den skiljer sig från denna huvudsakligen därigenom, att
ljusbågefältet är vertikalt, beroende därpå, att den ena av ugnens tre elektroder införts
vertikalt i ugnen. Såsom synes av fig. 673 är ugnen formad som en cylinder med
huvudaxeln anbragt horisontellt. Var och en av de plana ugnsgavlarna är i centrum försedd
med en såsom en kyllåda utbildad elektrodhållare, genom vilken sidoelektroderna införas
i ugnen. Toppelektroden införes vertikalt genom ugnsvalvet mot de två
sidoelektroderna. De två hällarna för sidoelektroderna hava konstruerats så, att de medgiva en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
