Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Koppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
750
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
Röstningen skedde ursprungligen i högar på så sätt, att malmen upplades på en
bädd av ved, som antändes och i sin tur tände svavelmalmen. Denna metod var mycket
oekonomisk. Den fordrade mycket bränsle, då värmen i de öppna högarna dåligt
tillgodogjordes. Därför var det regel, att röstningen måste upprepas flera gånger, s. k.
vändrostning, med utskrädning av färdigrostade malmstycken mellan varje »eld».
Röstning i »tio eldar» var intet ovanligt. Oaktat sina brister har högrostning praktiserats ända
fram till våra dagar.
En förbättring var införandet av röstning i bås, som bl. a. användes vid Falu
kopparverk ända in på 1900-talet. Båsen (fig. 717—719, sid. 729) voro vanligen anordnade i
rader med en längsgående bakmur och tvärgående sidomurar av tegel eller kallmurad
gråsten. Även här lades först ett lager ved och sedan malm och bränsle i omväxlande
plager, varpå det hela täcktes med malmsylta eller grus samt tändes. Röstningen tog en
tid av 2 å 3 veckor och måste noga övervakas samt reglerades genom att man tog bort
eller lade på sylta, så att röstningen jämnt fortlöpte genom hela båset. I Falun kunde på
detta sätt en blandning av »blötmalm», kopparhaltig svavelkis, och »hårdmalm»,
huvudsakligen kopparkis i kvartsig gångart, med en eld nedröstas till en svavelhalt av 3.5—5 %.
En hel del styckekis rostas ännu i dag i låga schaktugnar, vanligen i samband med
svavlets tillgodogörande för svavelsyrefabrikation. Dylika ugnar, s. k. kisbrännare, bestå
av ett fyrkantigt schakt, i bottnen försett med en rost av fyrkantiga järnstänger, på vilka
malmen vilar. De arbeta med naturligt drag, och de efter svavlets förbränning
återstående kisbränderna avlägsnas genom att de rörliga roststängerna vridas (fig. 722,
sid. 732).
Dessa sätt att rosta malmen kunde av naturliga skäl endast användas för
styckemalm. Vid gruvbrytningen uppstår alltid en viss mängd fint gods, s. k. gruvsylta, och
dessutom har man särskilt för kopparmalmer tidigt begagnat sig av anrikningsmetoder,
varifrån produkten, sligen, erhålles i mer eller mindre finkrossat tillstånd. För dylikt
material måste särskilda ugnskonstruktioner användas, i regel flamugnar, byggda enligt
flera olika principer. Bland dylika kunna som exempel nämnas MaZeZra-ugnen, som har
flera över varandra liggande härdar, där malmen för hand matas från härd till härd, och
med eldning från en eldstad, varifrån gaserna stryka över härdarna i motsatt riktning
mot malmens rörelse. Roterande cylindrar ha använts av Brückner, White-Howell
m. fl., av vilka den förres ugn var lagrad horisontellt och arbetade intermittent och den
senares lutande och kontinuerlig. Till flamugnarna kunna även räknas ett flertal
konstruktioner med flera ovanpå varandra lagda cirkulära härdar och automatisk
fram-matning av malmen medelst rörarmar fästa vid en central vertikal axel. Bland särskilt
för kopparmalmer brukade varianter av denna ugnstyp kunna nämnas Mc Dougall,
Herreshoj, Wedge, Lurgi m. fl. (se fig. 727—728). För finkrossade kismalmer och
liknande material kan denna typ numera sägas vara allenahärskande.
Om malmerna hålla svavel tillräckligt för att vid sin förbränning alstra det för
röstningen erforderliga värmet, kan röstningen utföras utan användande av annat bränsle.
I annat fall måste värme tillföras genom att på olika härdar anordnas eldning från utanför
ugnen belägna eldstäder, medelst gaslågor e. d.
Bland andra rostugnstyper kunna anföras muffelugnar samt ugnar, där den
fin-malda svavelmalmen får sakta sila ned genom ett ugnsschakt, där snett ställda plan
eller liknande anordningar äro insatta för att fördröja malmens fall. Den mötes i schaktet
av uppåtstigande förbränningsgaser med överskott på luft, varav den tändes och under
fallet rostas såsom i Gerstenhöfers ugn (fig. 720, sid. 730).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
