Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Koppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. KOPPAR.
751
Vid röstning av finpulveriserade malmer uppträda ofta stora förluster i med gaserna
bortgående damm. Ett synnerligen effektivt medel till bekämpande av detta har man i
Cottrellmetoden (se fig. 729—730). Som exempel kan nämnas, att i ett amerikanskt
kopparverk, där uteslutande fin slig från flotationsanrikning bearbetas, hade man vid
sligens torkning och röstning i Wedgeugnar så stora förluster, att en bearbetning av
sligen på detta sätt hade varit otänkbar, om man ej i Cottrellapparater kunnat
återvinna dammet.
I sintringsmetoderna enligt Huntington-Heberlein, Dwight-Lloyd m. fl. har
man en metod att samtidigt som malmen rostas agglomerera densamma, därmed görande
den lämplig för vidare smältning i schaktugn (se fig. 731—735).
Den vidare bearbetningen av den rostade malmen sker genom smältning i
schakt-eller flamugn på skärsten under tillsats av lämpliga flussmedel för bildande av en
lätt-fluten slagg. Härvid
förenar sig i malmen
kvarvarande svavel först med
kopparn och i mån av
överskott med järn till
skärsten, under det att
övriga i beskickningen
ingående beståndsdelar
bilda slagg. Om malmen
håller arsenik, bildas en
tredje produkt, speis,
bestående av en blandning
av arsenikföreningar av
koppar och järn jämte
andra metaller, särskilt
nickel och kobolt, vilka
sålunda kunna skiljas från
kopparn. De ädla
metal
lerna ingå både i speisen och skärstenen. Slaggen innehåller alltid något koppar. Som
bränsle användes förr i schaktugnarna träkol men numera nästan uteslutande koks
samt i flamugnarna stenkol, kolpulver, olja eller gas.
De äldsta schaktugnarna, sådana som t. ex. användas i Falun och Åtvidaberg
(fig. 748), kallades suluugnar och bestodo av ett murat rektangulärt schakt, upptill
fortsatt av en skorsten med en öppning för beskickningens införande. Nedtill var
anordnad en »sump», där slaggen och skärstenen hade tillfälle att separera, i det
skärstenen på grund av sin större sp. vikt sjunker till bottnen. På olika höjd belägna tapphål
funnos för slagg och skärsten. Blästern infördes genom två eller flera formor i
bakväggen, event. även i sidoväggarna.
Ända fram mot slutet av 1800-talet bibehöllo sig dessa ugnar i stort sett oförändrade.
Med den snabba utvecklingen av de amerikanska kopparfälten framträdde behovet av
ugnar med större avverkningsförmåga och motståndskraftigare ugnsmaterial. Ett dylikt
fann man i vattenkyld järnplåt, och så uppstodo de vattenmantlade ugnarna, s. k.
»water-jacketsi). Dessa gjordes först runda och av oansenliga dimensioner. Man övergick
emellertid snart till rektangulär sektion (fig. 749), varigenom möjlighet även gavs att göra
storleken nästan obegränsad. En dylik ugn, konstruerad av Mathewson vid det stora
Fig. 748. Suluugn från Åtvidaberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
