Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Zink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. ZINK.
795
Fig. 782—783. Zinkretort med förlag och allonge.
måste tillföras beskickningen genom yttre upphettning av retorterna, kunna dessa icke
få några större dimensioner. En större produktion kan sålunda icke ernås på annat
sätt än genom ökning av antalet retorter.
För att vara lämpliga för retortmetoden få malmerna icke hålla mycket bly, emedan
detta reduceras ut och samlas på retortens botten, där det lätt åstadkommer dennas
förstöring. Icke heller mycket järn- och manganhaltiga malmer äro fördelaktiga, då de
giva lättsmälta slagger, som lätt förstöra retorterna. För att minska faran härav blandas
olika malmer med varandra, så att de tillsammans giva möjligast svårsmälta slagger,
och dessutom blandas malmen med en mycket större mängd kol, än som åtgår för
reduktionen, då den därav bildade koksen i viss grad i sig upptager såväl bly som slagg. De
för reduktionsprocesserna använda ugnarna eldas antingen med kol på rost eller med
gas, och retorterna äro upplagda så, att de kunna omslutas av lågan från eldstaden.
Vid utförandet av enskildheterna i
processen användas trenne olika förfaranden,
det schlesiska, det belgiska och det rhenska,
vilka, beroende på prisförhållanden med
avseende på kol och råmaterial, kostnader för
retorter, anläggningskostnader, malmernas
och kolens beskaffenhet samt arbetarnas
skicklighet, utvecklats vid sidan av varandra.
Vid det belgiska förfarandet erfordras mindre
mängd kol för upphettningen, men kolen
måste vara långflammiga, emedan
destilla-tionsperioden är kort. Det schlesiska
förfarandet förorsakar höga
anläggningskostnader, men mindre övade arbetare kunna
därvid användas. Då destillationsperioden här
varar längre tid, passar den schlesiska metoden för fattigare och mera svårreducerade
malmer men icke för sådana, som giva lättsmälta slagger, då dessa få längre tid att verka
förstörande på retorterna. Den schlesiska metoden får alltmera vika för den rhenska.
Alla processerna utföras så, att malmen blandas med 40 å 60 % kol och inlägges i
retorten. I mynningen av retorten instickes den rörformiga ändan av ett förlag av en eller
annan form, i vilket den avdestillerande zinken skall kondenseras (fig. 782). Omkring
förlagsmynningen tätas med lera. Därefter börjar eldningen så småningom, så att
beskickningen förvärmes, varvid kolens och malmens fuktighet utdrives, och i malmen
ingående oxider av järn och mangan förreduceras, varigenom en del koloxid bildas och
bortgår. Då all fuktighet och vissa gaser avgått, och kolen koksats, forceras eldningen, så
att reduktionen börjar, vilket märkes därpå, att en av zinkgas svagt blåfärgad låga blir
synlig. Förlaget förses då med en blecktuta (allonge) för upptagande av den zink, som
icke kondenseras i förlaget (fig. 783). Då beskickningen före destillationens början är
väl torkad och förvärmd, finnes i gaserna ingen vattenånga, som kan verka oxiderande
på zinkgasen. Icke heller någon större mängd kolsyra kan medfölja gasen från retorten,
då den som bildats vid reduktionen genast reduceras till koloxid av det stora
kolöverskottet.
De från retorterna kommande zinkgaserna övergå vid kondensationen icke
fullständigt i flytande form, utan en del genomgår förlaget och kondenseras först uti det utanför
detta tillsatta bleckkärlet samt bildar då ett fint metallpulver (poussière). 6 å 10 % av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
