Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Tenn - Antimon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810 ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
Tennföremål kunna, särskilt om de en längre tid utsättas för stark kyla, undergå en
egendomlig förändring, den s. k. tennpesten, vilken visar sig i en volymökning, färgen
blir grå och metallen sönderfaller till ett grått pulver. Detta beror på bildningen av en
allotropisk modifikation av tenn, s. k. grått tenn, som har en sp. vikt av 5.8.
Tenn äger stor motståndskraft mot organiska syror och andra frätande ämnens
inverkan, varför det i stor skala användes som överdrag för andra metaller, varpå vi i
våra dagligen använda husgeråd hava otaliga exempel. Med andra metaller, koppar,
bly, zink, antimon, vismut m. fl. bildar det en hel rad legeringar, som ha stor teknisk
användning, bronser, lagermetaller, lödmetaller m. fl. För framställning av förtent
järnbleck, vilket uppfanns 1620, förbrukas nära hälften av världens tennproduktion,
vilken år 1920 uppgick till c:a 120000 ton. År 1926 noterades priset på tenn till 5 å 6 kr.
per kg.
Antimon.
Historik. Enligt vissa forskares uppgifter skulle kosmetiska medel, vari
antimon ingått, ha funnits i egyptiska gravar från en mycket tidig period. Bevisen härför
torde vara tvivelaktiga, men däremot vet man med ganska stor säkerhet, att romarna
använde sig av dylika skönhetsmedel. Den lärde kyrkofadern Hieronymus använder
i sin bibelöversättning, »Versio vulgata», ordet stibium, som är den vedertagna latinska
benämningen för antimon, för att beteckna de sminkmedel som omnämnas i 2 Kon. 9:30
och Hes. 23: 40. Namnet antimon tycks först hava använts på 1100-talet och
förekommer på 1400-talet i latinska översättningar av alkemisten Gebers arbeten. Enligt en
version kommer namnet av »anti moine», medel mot munkar, emedan munkar, som för
att bibehålla sitt goda hull därav intagit för stora doser, blivit förgiftade. Basilius
Valentinus på 1400-talet beskriver framställning av flera antimonpreparat samt även
av metallen, men antar denna vara ett slags bly. Han torde först ha givit den namnet
stibium, vilket förut användes för att beteckna mineralet spetsglans. Agricola
(omkring 1530) beskriver i sitt arbete om metallerna, huru antimonmalm skall behandlas
genom segring och nämner på ett annat ställe, att om en viss mängd antimon sättes
till tenn, erhålles en metall, som kan användas för gjutning av tryckstilar.
Hos alkemisterna spelade antimon en viktig roll. Den ansågs vara av kungligt
ursprung och kallades därför regulus, en benämning som sedermera överförts på mindre
smältor av även andra metaller.
Antimons förekomst. Den viktigaste antimonmalmen är antimonglans eller
spetsglans, som är en förening av antimon och svavel, hållande i rent tillstånd 71.8 % metall.
I en del förekomster finnes i ytlagren antimonoxid eller antimonblomma. Antimon
förekommer ofta tillsammans med silver- och blymalmer och anrikas då, liksom vismut,
i den vid det silverhaltiga blyets avdrivning bildade blygleten, varur genom reducerande
smältning antimonhaltigt bly, s. k. hårdbly, erhålles.
De mest givande antimonförekomsterna finnas i Kina, som f. n. är den största
producenten. Andra länder, där antimonmalmer äro föremål för brytning, äro Bolivia,
Tyskland, Frankrike, Algeriet, Australien m. fl.
•
Antimonframställningen är koncentrerad på ett fåtal verk, vilket gör, att de
använda metoderna ej äro mera allmänt kända utan t. o. m. delvis hållas hemliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
