Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Antimon - Arsenik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
812
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
oxiden uppsamlas i kondensationsanläggningar. En produkt med 98—99 % oxid lär
kunna erhållas.
Den erhållna oxiden reduceras i flamugn eller degel under tillsats av soda och
glauber-salt som flussmedel, varvid den bildade slaggen upptager föroreningarna samt hindrar
förflyktigande.
Reaktions- eller fällnings metoden, även kallad engelska processen,
grundar sig på att ur svavelantimon utfälla antimon med metalliskt järn, vilket med
svavlet bildar svaveljärn. Detta sker i grafitdeglar med »antimonum crudum» som
utgångsmaterial och koksalt som flussmedel. För att minska framställningskostnaden
har man även försökt utföra processen i flamugn men erhåller därvid en oren regulus,
som måste omsmältas i degel. Försök ha även gjorts att ur spetsglans framställa
antimon medelst bessemerering.
Råantimons raffinering. Den på någon av ovan beskrivna metoder
framställda råantimonen håller 84—95 % antimon och resten föroreningar. Dessa
avlägsnas genom olika raffineringsmetoder. Svavel och arsenik kunna bortskaffas genom
smältning med soda, koppar och järn genom smältning med glaubersalt, kol och
spetsglans. Bly är svårt att avlägsna, men som antimon till stor del användes i legering med
denna metall, föredrager man att för framställning av blyfri metall utgå från malmer,
som ej hålla bly. Raffineringen sker i degel eller flamugn. Ren metall, som fått ostört
stelna under ett slaggtäcke, visar på ytan typiska ormbunksliknande kristaller, s. k.
antimonstjärna.
En massa uppfinnare ha arbetat på våta framställningsmetoder, men så vitt känt
är, ha inga av dessa kommit till praktiskt utförande.
Antiinons egenskaper. Antimon är till färgen silvervit med en dragning åt blått.
I brottet är den grovkristallinisk. Den rena metallen är spröd och kan pulveriseras i
mortel. Sp. vikt 6.7. Den smälter vid 440° och utvidgar sig kraftigt vid stelning.
I legering med andra metaller gör antimon dessa hårda. Den viktigaste av dessa
legeringar är hårdbly med 10—25 % antimon. Med över 25 % blir legeringen spröd (se vidare
under legeringar). Antimonföreningar användas till läkemedel, färger m. m.
Världsproduktionen av antimon uppnådde 1916 ett maximum med 81 634 ton.
Sedermera har den avsevärt nedgått och utgjorde år 1920 endast 18 819 ton.
Arsenik.
Arsenik står på gränsen mellan metallerna och metalloiderna och har i form av
metall ingen egentlig användning, men då den i många malmer uppträder i intim
förening med andra metaller och den huvudsakligen utvinnes som biprodukt vid den
metallurgiska behandlingen av dylika malmer, torde det ej vara ur vägen att med
några ord beröra detta ej oviktiga elenlent.
Röd svavelarsenik, realgar, och gul svavelarsenik, auripigment, äro kända sedan
gammalt. Namnet betyder på grekiska »kraftig» och gavs åt arsenikföreningar på grund
av den kraftiga verkan de hade som läkemedel. Arseniksyrligheten eller vit arsenik
upptäcktes av Geber och framställdes på 1000-talet genom röstning av svavelföreningar.
Metallisk arsenik framställdes av Albertus Magnus (omkring 1200). Ett par av
arsenikens viktigaste föreningar, arseniksyran och arsenikvätet, upptäcktes av Scheele
1775.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
