Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Kobolt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS framställning, kobolt.
817
Koboltföreningars bearbetande till färgämnen daterar sig från 1500-talet. Kobolt
upptäcktes av svensken Brandt, vars 1735 publicerade undersökningar gåvo vid handen,
att kobolt var ett särskilt ämne, som icke, i motsats till vad som förut antagits, hade
något gemensamt med vismut. Brandts iakttagelser bekräftades 1780 av Bergman.
Kobolt förekommer mindre vanligt och sällan i större mängder. Det är en ständig
följeslagare till nickel och vice versa. De viktigaste koboltmineralen äro koboltspeis
(kobolt och arsenik) och koboltglans (kobolt, arsenik och svavel), vilka förekomma
huvudsakligen på samma fyndorter som nickel (se denna metall). Dessutom samlas
kobolt i en del mellanprodukter, speiser, slagger etc. vid framställning av andra metaller,
särskilt koppar.
Framställning. Emedan kobolt, som nämnts, alltid förekommer tillsammans med
nickel, så sker deras gemensamma skiljande från andra metaller och metalloider enligt
för nickel beskrivna metoder. Framställning av kobolt inskränker sig i allmänhet till
utvinnande av koboltoxid eller rena koboltsalter, som sedan kunna bearbetas på metall.
Härför användas våta metoder. Kobolt låter sig lätt skiljas från arsenik, koppar, järn
m. fl. men endast med stor svårighet från nickel och mangan.
Innehåller utgångsmaterialet arsenik, antimon och svavel, rostas det först, ofta
med tillsats av soda och salpeter, varigenom lösliga salter av de tunga metallerna bildas,
som kunna urlakas. Resten löses i syra, och ur lösningen fällas kvarvarande tunga
metaller med vätesvavla och filtreras från. Lösningen oxideras med klor eller klorkalk, och
järnet fälles med ringa överskott av finmalen marmor eller soda och frånfiltreras
ävenledes. Ur denna lösning fällas kobolt och nickel tillsammans genom överskott på soda,
fällningen frånfiltreras och löses i saltsyra, och ur den varma neutrala lösningen fälles
slutligen kobolt medelst klorkalk som oxid. Flera modifikationer av denna metod kunna
tänkas, och även andra metoder ha föreslagits. Den erhållna koboltoxiden kan sedan
bearbetas vidare genom reduktion till metall eller för framställning av andra
koboltföreningar, särskilt smalt, en av ålder känd och brukad färg för glas och porslin m. m.,
vilken erhålles genom att koboltoxid smältes tillsammans med glasfluss. Även andra
vackra och beständiga färger kunna erhållas med tillhjälp av kobolt, t. ex. koboltblått
genom glödgning av nyutfällt aluminiumhy dr at med koboltfosfat och koboltgrönt ur
en på samma sätt behandlad blandning av zinkoxid och koboltfosfat, s. k. Rinmans
grönt.
Koboltmetallen har en stålgrå färg och antager vacker polityr. Den besitter stor
hårdhet, har en sp. vikt av 8.6—8.8 och smälter vid 1 490°. Den är mycket beständig i
luft och angripes med svårighet av de flesta syror. Som metall har den hittills haft föga
användning, men på grund av sin hårdhet och beständighet har den på senare tid fäst
uppmärksamheten på sig särskilt för tillverkning av skärverktyg, knivar o. d. Dess
legeringar med järn, koboltstål, torde även kunna påräkna ett visst intresse, ehuru dessa
arbeten ännu så länge knappast ha lämnat försöksstadiet.
I Sverige hade vi koboltindustri redan år 1738, då fyndigheterna vid Los började
brytas och ett blåfärgsverk där anlades 1744. Vid Gladhammars gamla koppargruva
har koboltmalm brutits i flera perioder ända sedan 1777. Den mest givande perioden
var på 1870-talet, då år 1878 725 ton malm erhöllos. Man framställde ett koncentrat
med 6 % kobolt. Brytningen nedlades 1892, efter att gruvan sammanlagt producerat
4 620 ton malm. Mindre partier ha brutits på andra ställen, t. ex. Vena. Sammanlagt
beräknas i Sverige ha erhållits 5 200 ton malm med 310 ton kobolt.
52—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
