Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Volfram - Legeringar, av E. S. Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
VOLFEAM.
Namnet har härletts från tyska ordet »Wolf», varg, som förekommer dels i
alkemisternas benämning på metallen »spuma lupi», dels i benämningen »Wolfert», som användes
för ett tenn åtföljande mineral, vilket vid tennsmältningen förorsakade besvärligheter
och minskat utbyte. Det engelska namnet på metallen, tungsten, kommer från svenskan
och var namnet på mineralet scheelit, vari Scheele upptäckte volfram år 1781. Han
fann däri en saltbildande syra, volframsyran, som han isolerade. Metallen framställdes
först av tvenne bröder d’Elhyuar i Spanien 1786. Ehuru volfram redan i början av
1800-talet försökts som tillsats till stål, daterar sig dock den moderna utvecklingen av
volframstålet från Parisutställningen 1900, då verktyg därav för första gången utställdes
och väckte uppseende på grund av sina egenskaper.
Volfram är i pulverform grå till färgen, efter smältning vit och glänsande. Dess
smältpunkt är synnerligen hög, c:a 3 000°. Sp. vikten för smält volfram är 18.7 och
för bearbetad 19.3—20.2. Genom bearbetning (se nedan) kan den dragas i trådar 0.005
mm i diameter, vilka ha en draghållfasthet av upp till 460 kg per kvmm.
Volfram vinnes huvudsakligen ur tvenne mineral, volframit, järn-mangan-volframat,
och scheelit, kalciumvolframat. I Europa förekommer den i Sverige, England,
Frankrike, Österrike, Tyskland samt Spanien och Portugal, i vilka senare länder rikt givande
fyndigheter bearbetas. Utom Europa brytas volframmalmer i Australien, Ural,
Sydamerika, Brittiska Indien och holländska kolonierna. Tillsammans med volfram
förekomma tenn, molybden, vismut, bly, koppar, zink m. fl. metaller.
Volframsyran är utgångsmaterialet för all framställning av ren volframmetall och
dess föreningar. Den erhålles ur genom föregående anrikning vunnen högprocentig
slig genom uppslutning med soda i flamugn, sodasmältans upplösning i vatten och
vol-framsyrans utfällning med saltsyra, filtrering och torkning.
För framställande av volfram för legeringsändamål reduceras volframsyran med
kol under tillsats av bindemedel, harts, beck o. d., i degel till ett metallpulver. Skall
volfram brukas för framställning av glödtråd för glödlampor, vartill den på grund av
sin höga smältpunkt visat sig särskilt lämpad, framställes den numera genom reduktion
med vätgas. Man erhåller då ett finkristalliniskt metallpulver, som vid pressning vid
hög temperatur sammansintras till metallstavar, vilka sedan efter hamring kunna dragas
till fin tråd av stor mekanisk hållfasthet. För denna framställning måste synnerligen
rena utgångsmaterial användas.
Till framställning av volframstål använder man i regel ferrovolfram, som framställes
direkt ur malmerna genom reduktion med kol i elektrisk ugn. Dylikt håller 81—83 %
volfram. Även för denna framställning har aluminotermiskt förfarande använts.
LEGERINGAR.
Denna avdelning av ing. E. S. Berglund.
Med legering menar man i allmänhet sådana metalliska produkter, som erhållas
genom sammansmältning av två eller flera metaller. Utom dessa egentliga legeringar
räknar man hit även sådana, som uppstå då man löser metalloider t. ex. kisel, fosfor
etc. i metaller. Alla metaller kunna i flytande tillstånd i olika förhållanden blandas med
varandra och bilda därvid många olikartat sammansatta legeringar. Härav skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
