Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGERINGAR.
829
dragas den slutsatsen, att alla legeringar äro enkla blandningar och icke kemiska
föreningar, men många legeringar måste man dock anse som sådana föreningar.
Då man studerar de allmänna kemiska processerna, finner man, att två kroppar
desto mera energiskt förena sig med varandra, ju mera olika de äro varandra i kemiskt
avseende, under det att föreningssträvandet mellan två likartade element endast är
ringa. Om två metaller, vilka med avseende på sina kemiska egenskaper icke skilja
sig mycket från varandra, såsom koppar och silver, legeras, så visa de bildade
legeringarna egenskaper, vilka närma sig den metalls, som förefinnes i övervägande mängd i
legeringen. Förenas däremot två kemiskt olikartade metaller, såsom koppar och tenn,
med varandra i en legering, så kan denna visa egenskaper, som så vitt skilja sig från de i
legeringen ingående enskilda metallernas, att man skenbart har att göra med en
åtminstone i fysikaliskt avseende ny metall. Även en del legeringar av kvicksilver med
vissa metaller visa tydligt för kemiska föreningar karakteristiska egenskaper.
Koppar-silverlegeringen är att anse såsom
endast en blandning av de båda
metallerna, koppar-tennlegeringen och vissa
amalgam däremot som kemiska
föreningar, vilka med avseende på färg,
hårdhet, smältpunkt, egentlig vikt etc.
förhålla sig helt annorlunda än de
metaller, av vilka de bildats. I allmänhet
närmar sig en legerings färg den
metalls, som ingår i övervägande mängd.
Undantag finnas dock, t. ex.
koppar-tennlegeringar, vilka få en guldgul färg.
En legerings hårdhet är alltid större
än medelhårdheten mellan de däruti
ingående metallerna. Legeringen är
även sprödare än den mjukaste av
metallerna. Smältpunkten är i regel
lägre än den svårsmältaste metallens. Ofta får legeringen en smältpunkt, som ligger
långt under den i legeringen ingående lättsmältaste metallens, så att flera legeringar
finnas, vilka smälta i kokande vatten. Legeringarna angripas ofta av syror, mot vilka
de rena metallerna äro beständiga.
För framställning av legeringar använder man sig av järndeglar, eldfasta
sand-deglar eller grafitdeglar, som upphettas i degelugnar (fig. 797). Grafitdeglar användas
mestadels, då de ädla metallernas legeringar framställas, emedan man därur lätt kan
tillvarataga all metall. För att skydda smältan mot luftens oxiderande inverkan,
anbringar man ovanpå denna i degeln vissa substanser, vilka antingen även smälta och
därigenom förhindra luftens tillträde eller också själva lätt förena sig med luftens syre.
Sådana substanser är vattenfri borax, glaspulver, kolpulver etc.
Om man skall framställa legeringar i stora mängder, använder man sig av ugnar,
vilka numera ofta uppvärmas medelst elektrisk ström (fig. 798).
Råvarorna utgöras antingen av de i legeringen ingående ämnena eller också av
sådana malmer eller mineral, varur dessa ämnen genom lämpliga förfaringssätt kunna
frambringas och samtidigt legeras med varandra. Vid smältningen av uti legeringen
ingående enskilda metaller förfar man så, att man först fullständigt nedsmälter den
Fig. 797. Ett batteri gasdegelugnar för smältning
av legeringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
