Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Legeringar av andra metaller än järn - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
Guldlegeringarna framställas genom smältning i grafitdegel.. Guldet nedsmältes
först, varpå koppar eller silver eller båda dessa metaller tillsättas i små stycken. De för
framställningen av guldlegering använda metallerna måste vara fria från bly, vismut,
arsenik och antimon, emedan redan små inblandningar av dessa metaller göra
legeringarna mycket spröda.
Platiualegeringar. Ren platina är föga hårdare än guld, men dess legeringar med
de andra platinametallerna, iridium och rodium, äro hårdare utan att bliva avsevärt
mindre smidbara. Dessa legeringar äro även mera motståndskraftiga mot kemiska
reagensers inflytande och användas därför i regel vid tillverkning av platinakärl.
Pla-tinarodiumlegeringar komma även till användning i apparater för elektrisk mätning
av höga temperaturer. I tandtekniken användas platinaguldlegeringar, vilka stundom
dessutom hålla silver eller palladium.
Ferrolegeringar.
Som ferrolegeringar kunna i vidsträcktare bemärkelse anses alla de järnets föreningar
med kol, kisel, mangan etc., som utgöra de olika varieteterna av tackjärn och stål, men
med benämningen ferrolegeringar avser man egentligen endast sådana järnets legeringar
med andra ämnen, vilka hålla så mycket av dessa senare, att de lämpligen kunna
användas som tillsatsmedel till järn för att därav åstadkomma för olika ändamål användbara
stålsorter.
Före 1890 framställdes ferrolegeringar i masugnar eller deglar och endast i mindre
utsträckning i flamugnar eller öppna härdar. I masugnar kunde emellertid en för
reduktion av oxiderna av en del av de metaller, som ingå i ferrolegeringar, tillräckligt hög
temperatur icke åstadkommas, och den stora kvantitet kol, som måste ingå i
beskickningen, tillät icke framställning av legeringar med låg kolhalt. Degelmetodens
användbarhet var inskränkt både på grund av att därmed endast begränsade mängder kunde
framställas och därav, att i många fall en för oxidernas reduktion och legeringarnas
smältning erforderlig temperatur icke kunde uppnås. Införandet av den elektriska ugnen,
som efter experiment togs i användning 1899 för framställning av ferrolegeringar av
Moissan, betecknar därför den verkliga början av ferrolegeringsproduktionen.
Ferrolegeringar användas vid ståltillverkning, dels som renande och desoxiderande
medel, varvid legeringsämnet förenar sig med föroreningen eller syret och ingår i slaggen,
samt dels för införande i stålet av en viss mängd av legeringsämnet för att därmed giva
stålet olika fysikaliska egenskaper, beroende på vilken legering, som kommer till
användning. Med hänsyn till dessa legeringars användningssätt har problemet vid
tillverkningen varit att erhålla låg kolhalt, hög halt av vissa legeringsämnen och låga halter av
föroreningar, som kunna skada stålets kvalitet.
Före kriget tillverkades största mängden ferrolegeringar i Frankrike och England,
men under krigsåren stegrades produktionen i Förenta staterna hastigt, så att dessa
redan 1918 voro de förnämsta tillverkarna av alla slag av ferrolegeringar. Under kriget
ökades behovet av stål och därmed av ferrolegeringar oerhört, men under de senaste
åren har konsumtionen åter gått tillbaka.
Under 1925 producerades i Sverige i 36 ugnar 30 507 ton ferrolegeringar, varav
22 327 ton exporterades. Värdet av hela produktionen var 11 332 772 kronor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
