- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / IV. Gruvväsen och metallurgi /
840

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

840

ANDRA METALLER ÄN JÄRN.

helst antracit, men även träkol och koks begagnas. Reduktionen går bäst med
antracit, emedan denna lätt kan krossas fint och blandas intimt med malmen.

Smältugnarna kunna vara av olika typer, med en elektrod och bottenkontakt eller
med flera vertikala elektroder. De inf odras med dolomit, magnesit eller kromit. Vanligen
sättas elektroderna så långt från ugnsväggarna, att smält beskickning stelnar därpå och
såmedelst skyddar dem från förstöring. Även ugnsbottnen torde bliva belagd med ett
stelnat lager av ferrokrom, så att smält legering icke kommer i direkt beröring med
kolmaterialet i de ugnar, som hava bottenkontakt. Ugnarna äro i regel öppna utan valv.

Vid smältningen skyfflas beskickningen runt elektroden liksom vid
kiseljärns-ugnarna. Ugnen chargeras med vissa tidsmellanrum, varvid iakttages, att ugnens topp
alltid är täckt med smält beskickning. En del krom förloras ändå med de gaser, som
bortgå från ugnen. Ferrokromen tappas från ugnens botten varannan eller var fjärde
timme tillsammans med den slagg, som bildats, och får utrinna i järnpottor. Metallen
slås sönder med hammare och skiljes därvid från slaggen samt packas i kaggar eller lådor.

Den ferrokrom, som framställes direkt ur malm med kol som reduktionsmedel, håller
alltid kol, och den lägsta kolhalt, som därvid ekonomiskt kan uppnås i en operation, är 5 %.
Det är visserligen möjligt att på en gång framställa en legering, som håller endast 2 % kol,
men såväl chargen som smältningen måste då regleras med synnerligen stor omsorg.
Slaggen från en ugn, som smälter vanlig ferrokrom med 5 % kolhalt, håller 0.5 till 1.0 %
kromoxid.

För avkolning (raffinering) av ferrokrom med hög kolhalt omsmältes legeringen med
kalk, krommalm och något flusspat. För 100 delar av en legering, som håller 10.6 % kol,
31.3 % järn och 58.11 % krom, erfordras teoretiskt 30 delar ren krommalm för
fullständig avkolning. I praktiken tillsättes kalken för att med i malmen förekommande
kiselsyra bilda slagg. Flusspaten gör endast slaggen mera lättfluten.

Raffineringen av kolhaltig ferrokrom utföres i en ljusbågsugn, varuti legeringen
behandlas med en smälta av kromit, kalk och flusspat, vars mängd är beroende av den
mängd kol och kisel, som skall borttagas ur legeringen, och den kiselsyra, som ingår i
malmen. Den vid raffineringen erhållna slaggen, som håller omkring 25 % kromoxid,
krossas och uppsättes på legeringsugnen igen. Genom raffineringen kan kolhalten
reduceras från 10 % till 0.25 %, men de vanliga legeringarna med låg kolhalt hålla 0.50 % kol.

Kromhalten i legeringarna med olika kolhalter är ungefär densamma, emedan
järnhalten stiger, när kolhalten sjunker. Kiselhalten, som i den kolhaltiga legeringen är 2 till
5 %, sjunker vid raffineringen till omkring 0.2 %.

Ferrokrom användes vid tillverkning av stål för pansarplåt och projektiler, i
verktygsstål, finare gjutstål, rostfritt stål etc. Det vanliga kromstålet, som vanligen håller
1 å 2 % krom och 0.8 till 2 % kol, utmärkes för sin stora hårdhet.

År 1925 producerades i Sverige 8 921 ton kromjärn.

Världsproduktionen av kromit var 1918 286 700 ton, varav Förenta staterna bidrogo
med 83 753 ton, Indien med 58 697 ton och Nya Caledonien med 55 177 ton. 1922 var
världsproduktionen av kromit 149 686 ton.

Ferrotitan (Titanjärn). Ferrotitan har använts i ståltillverkningen sedan år 1900.
Försök att framställa legeringen i masugn och i degel hava utförts, men någon högre halt
av titan har icke på dessa sätt kunnat erhållas i legeringen. All ferrotitan, som nu
produceras, framställes antingen genom reduktion av titanoxid eller titansyra med kol i
elektrisk ugn eller medelst termitprocessen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:17:36 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/4/0852.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free