Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGERINGAR. FERROLEGERINGAR.
841
Reduktionen av titanoxiden fordrar en temperatur av 2 000° eller högre. Den i
termitprocessen erhållna legeringen, som får en titanhalt av omkring 25 %, är kolfri men
håller ända till 5 % aluminium och är dyrare i framställning än den, som kommer från
den elektriska ugnen.
För framställningen i’ elektrisk ugn nyttjas en sådan med direkt
Ijusbågsupphett-ning. På ett bad av smält järn insättes en blandning av titanmalm eller titanhaltig slagg
med kol, då titanoxiden eller titansyran reduceras i ljusbågen, och ti tan med järnet
bildar ferrotitan. Den första produkten, som håller 10 å 18 % titan, 5 å 8 % kol och 0.3
till 1 % kisel, kan raffineras genom omsmältning med titansyra (rutil), då en legering
med samma titan- och kiselhalter men med en kolhalt av mindre än 1 % erhålles.
Ferrotitan tillsättes stål- och gjut järnssmältor, sedan mangan- och kiseltillsättningen
gjorts, i ändamål att fullständiga desoxidationen. Titan har nämligen en synnerlig
stark frändskap till syre och har stor förmåga att ur stålet avskilja oxiderande ämnen
och gaser.
Ferrosiliciuininanganaluininiuni (Kiselaluininiunnnanganjärn). Denna legering
tillverkas i två olika grader, den ena hållande 18 å 20 % kisel, 18 a 22 % mangan och 9 å 12
% aluminium, den andra 9 å 11 % kisel, 9 å 11 % mangan och 4.5 å 6 % aluminium.
Resten i båda består av järn och kol. Legeringen erhålles genom att smälta
kiselmangan-järn och aluminiummetall tillsammans. Den kan dock även framställas direkt ur sådana
råmaterial, som innehålla de olika metallerna och kiselsyra, t. ex. manganmalmer samt \
chamotte eller vissa skiffrar.
Legeringen användes i gjuterier för hastig raffinering och desoxidering, varvid
lättsmälta slaggar bildas av i gjutstålet befintliga andra ämnen, vilka stiga upp till ytan och
kunna avdragas. Av denna legering producerades 1925 i Sverige 53 ton.
Ferrosiliciumaluminium (Kiselaluminiumjärn). Detta är en annan legering, som
även användes för desoxidationsändamål. Den håller vanligen 45 % kisel och 12 å 15 %
aluminium. Legeringen åstadkommes genom att sammansmälta kiseljärn och metallisk
aluminium i elektrisk ugn. 1925 tillverkades i Sverige 313 ton kiselaluminiumjärn.
Ferrovolfram (Volframjärn). Lågprocentig ferrovolfram gjordes av Berthier redan
1834, och 1866 framställdes något ferrovolfram av volframsyra och järn i degel. Denna
metod användes sedan till år 1900, efter vilken tid den elektriska ugnen nyttjas för
framställning av det mesta av legeringen, ehuru alltjämt mindre kvantiteter, med
vol-framhalter lägre än 60 %, smältas i degel. Denna sistnämnda produkt erhålles vanligen
genom reduktion av volframsyra med kol, under det att vid den elektriska smältningen
volframmalmer utgöra råmaterialet.
De vanligaste volframmalmerna äro volframit och scheelit. Volframiten består av
volframsyrad järnoxid och manganoxidul, scheeliten av volframsyrad kalk. De största
producenterna av volframmalmer äro Kina, Australien, Colorado, Californien och.
Argentina. En typisk scheelit håller omkring 70 % volframsyra. Sliger, erhållna vid
anrikning av lågprocentiga volframmalmer, hålla i allmänhet 60 % volframsyra.
Ferrovolfram framställes antingen genom direkt reduktion med kol i degel eller i
elektrisk ugn eller genom reduktion med något annat reduktionsmedel i elektrisk ugn.
Efter det aluminotermiska eller termitförfarandet framställes dock även en del
högpro-centig och kolfri legering. Vid användning av degelprocessen blandas volframsyra eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
