Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
malm förfares på liknande sätt som vid framställning av ferromolybden ur molybdenglans
med tillhjälp av kalk och kol. Vid framställning i elektrisk ugn användes även kisel som
reduktionsmedel. Den elektriska smältningen genomföres i övrigt lika som vid
produktion av ferrokrom, ferrowolfram och ferromolybden.
I Förenta staterna framställes 75 % av produktionen med tillhjälp av en modifierad
termitprocess, som utföres i härdugn, och resten medelst reduktion med kisel i form av
90-procentigt kiseljärn i elektrisk ugn.
Ren kisel är det allra lämpligaste reduktionsmedlet, då elektrisk ugn användes, men
höggradigt kiseljärn kan också användas. Fördelen med användning av kisel är den,
att det är lättare att genom raffinering nedbringa legeringens kiselhalt än att minska
den kolhalt, som legeringen får, då reduktionen utföres med kol.
Den i första smältningen erhållna legeringen, som, då kol använts som
reduktionsmedel, håller ända till 6 % kol, avkolas genom omsmältning med järnmalm eller
vana-diumoxidmalm.
Den i elektrisk ugn framställda legeringen förekommer i två grader, dels med 50 %
och dels med 25 å 30 % vanadinhalt.
Ferrovanadin användes som tillsats till snabbsvarvstål och andra specialstålsorter,
särskilt högprocentiga volframkromstål och molybdenkromstål. Ferrovanadin har
liksom ferrotitan förmåga att driva stålbadets desoxidation och rening längre än
kiseljärn och manganjärn samt tillsättes efter dessa för att hindra förluster. En
vanadin-tillsats i stålet av intill 0.35 % stegrar stålets förmåga att motstå slag och vibrationer.
Den största mängden ferrovanadin produceras i Förenta staterna.
Världsproduk-tionen av vanadin var år 1918 533 ton; 1920 1 804 ton och 1923 450 ton.
Ferronickel. Nickel införes i stål oftare i form av metallisk nickel än som
ferro-nickel. Det mesta av den ferronickel, som dock emellanåt användes, erhålles mera genom
smältning i degelugn än i den elektriska ugnen, då den vanligen framställes genom att
järn och nickel helt enkelt sammansmältas i passande proportioner. Den metalliska
nickel, som användes, håller 99 % pickel. Ferronickel, som föres i handeln, innehåller
25 %, 35 %, 50 %, 75 % och 80 % nickel. Föroreningarna i dessa legeringar bestå av
0.5 å 1 % kol, 0.2 å 0.3 % kisel, O.oi å 0.02 % svavel och 0.2 å 0.3 % fosfor. Det påstås, att
legeringarna giva en mera homogen blandning av nickel i stålet, än som erhålles, då man
använder nickelmetoden. Ferronickel är smidbar, homogen och kan lätt valsas, dragas
och bearbetas. En legering, som håller 25 % nickel, är praktiskt taget omagnetisk.
Ferronickel har även försöksvis framställts direkt ur malm genom smältning av
järn- och nickelhaltig sådan i elektrisk ugn. Då emellertid malmerna, rostad magnetkis
och garnerit, endast hade låga nickelhalter, blevo även legeringarna lågprocentiga. Då
de dessutom innehöllo mycket föroreningar, kunde de icke användas för
ståltillverkning, och försöken upphörde därför efter att en kort tid hava varit i gång.
Ferrofosfor. Ferrofosfor framställes i elektrisk ugn ur apatit eller andra
fosfor-haltiga mineral. Legeringen användes vid vissa martinsmältningar för att tillföra stål,
som skall användas till plåt, fixerade mängder fosfor.
Stål kan nämligen valsas till tunn plåt på ett mera tillfredsställande sätt, om det
håller en viss mängd fosfor.
Två olika grader av ferrofosfor produceras. Den ena håller 16 å 20 % fosfor och en
typisk sådan legering håller 17.5 % fosfor, 76.0 % järn, 0.42 % kisel, 0.27 % kol och 5.75 %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
