Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Metallografisk provning - Legeringar, innehållande förutom järn och kol, även andra ämnen, specialstål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLOGRAFISK PROVNING. SPECIALSTÅL.
921
Fig. 853. Baumanns svaveltryck på
stång av automatjärn. De mörka
punkterna äro anhopningar av
man-gansuliid.
material i form av små linsformiga körtlar och är i denna form vid små halter relativt
ofarligt. I större mängd nedsätter det dock järnets kvalitet.
För vissa ändamål såsom för automa tjärn är emellertid en relativt hög halt
av svavelmangan till fördel, emedan dessa inneslutningar bryta spånen och
därigenom bidraga till att ytan vid svarvning blir slät och jämn.
Liksom fosfor har svavel stark benägenhet att
segra och fördela sig ojämnt i materialet.
Svavelmanganens fördelning i ett stål kan på ett enkelt
sätt påvisas genom ett s. k. Baumanns svavéltryck.
Om ett fotografiskt framkallningspapper
(bromsil-verpapper) fuktas med utspädd svavelsyra och lägges
på en finputsad järnyta svartfärgas nämligen de
ställen av papperet, som äro i beröring med järnet,
starkare i den mån svavelhalten hos detta är hög.
Svavelsyran angriper mangansulfiden under bildning
av svavelväte och det frigjorda svavel vätet svärtar
silvret i papperet, fig. 853.
Svavel i form av svaveljärn gör järn rödskört
och kan därför påvisas genom smidesprov.
Emellertid har även en järnoxidulhalt liknande inverkan.
Järn-manganlegeringar. Mangan och järn lösas såväl i flytande som även i fast
form i varandra i alla proportioner. Ingår i legeringarna även kol, såsom alltid är fallet
vid de tekniska järn-manganlegeringarna, bildar en del mangan med kolet en karbid
Mn3C av samma natur som järnkarbiden Fe3C och denna bildar med järnkarbiden
bland-ningskristaller. Mangan ökar därför järnets förmåga att upptaga kol. Mangan verkar
stabiliserande på järnkarbiden och motverkar sålunda karbidens sönderfallande i järn
och grafit.
I vanligt stål förekommer mangan i regel endast i små halter, vanligen under 1 å
2 %. Mangan sänker omvandlingstemperaturen hos stålet och bidrager därigenom till
att göra perliten mera finkornig. Ökas manganhalten avsevärt, så att kritiska
temperaturen sjunker till c:a 200°, erhålles martensitisk struktur även vid avsvalning fritt
i luft, och vid ännu högre manganhalt fixeras austenitstrukturen ned till vanlig
temperatur. De martensitiska manganstålen med manganhalter över c:a 5 % bliva efter
smidning och avsvalning i luft hårda och spröda som härdat kolstål och kunna sålunda
icke bearbetas på annat sätt än medelst slipning. Länge ansågs därför att stål med hög
manganhalt voro utan betydelse. Genom undersökningar av engelsmannen Robert
Hadfield 1888 framgick emellertid, att om manganhalten uppgick till c:a 12 % vid en
kolhalt av c:a 1 å 1.25 %, erhölls ett stål med alldeles speciella egenskaper. Senare
undersökningar hava visat, att dylikt stål har en austenitisk struktur; järnet befinner sig
sålunda vid dylikt material i y-järntillståndet även vid vanlig temperatur och oberoende
av den hastighet, med vilket stålet avkylts från hög temperatur. Austenitiskt
manganstål har hög hållfasthet och samtidigt stor tänjbarhet. Brinellhårdheten är låg, blott
omkring 200 kg/mm2. Trots denna skenbart låga hårdhet är emellertid dylikt material
mycket svårt att bearbeta med skärande verktyg, emedan det vid bearbetning
blir mycket hårt, sannolikt till följd av att austeniten därvid övergår till hård,
motståndskraftig martensit. Denna materialets egenskap att avsevärt hårdna vid
kallbearbet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
