Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Metallografisk provning - Legeringar, innehållande förutom järn och kol, även andra ämnen, specialstål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920 HÅLLFASTHET OCH PROVNING.
% kisel. Den eutektiska punkten, som vid järn-kollegeringarna ligger vid 4.2 % kol,
förskjutes därför vid kiseltillsats mot lägre kolhalt och samtidigt höjes dess tempera ur.
Vid rena iärn-kollegeringar ligger eutektiska punkten, den s. k. ledeburitpunkten, vid
c:a 1 130°, medan vid en kiselhalt av 4 % eutektiska temperaturen stegras till c:a 1 200°.
Även perlitpunkten höjes genom kiseltillsats. Kisel gynnar sönderdelningen av
järnkarbiden under bildning av grafit och dess betydelse för grafitbildningen har tidigare
framhållits i samband med redogörelsen för gjutjärn. I vanligt stål ingår kisel i regel
i små halter och har därvid betydelse huvudsakligen som tätningsmedel för att
förhindra biåsbildning i materialet. I järnet befintlig järnoxidul reduceras nämligen av
kiseln under bildning av kiselsyra enligt formeln
2 FeO + Si = SiO2 + 2 Fe.
Förefunnes intet kisel skulle järnoxidulen i stället reduceras av kolet under bildning av
koloxid, varigenom biåsbildningar skulle uppkomma.
I ringa mängd 0.1 å 0.3 % ingår kisel som normal beståndsdel i vanligt kolstål. I
större mängd stegrar kisel stålets hållfasthet och elasticitet vid lämplig seghärdning och
användes därför i fjäderstål och dylikt i halter upp till c:a 1 å 2 %.
I järn för elektriska ändamål användes höga kiselhalter, 2—5 %, varigenom
materialet får ett stort elektriskt ledningsmotstånd samt små hysteresisförluster. Dylikt
material med mycket låg kolhalt (under 0.05 %) är därför speciellt lämpligt till
transformator- och dynamoplåt. Det höga ledningsmotståndet hindrar uppkomsten av
virvelströmmar och vid magnetiseringen och avmagnetiseringen uppstå i dylikt material
relativt små hysteresisförluster.
Järn-fosforlegeringar. Fosfor i stål är i regel en från tillverkningen kvarstående
förorening och är till skada, emedan fosforn gör materialet sprött i kallt tillstånd, s. k.
kallbräcka. Fosforn förekommer som fast lösning i ferriten och gör därvid denna mera
hård och spröd. I regel söker man därför hålla fosforhalten så låg som möjligt. För
vissa speciella ändamål såsom t. ex. vid framställning av pressmuttrar kan dock en
fosforhalt av ett par tiondels procent tillåtas, emedan dylikt material blir
lättbearbet-bart vid rödvärme. I kallt tillstånd blir dock detsamma mycket sprött. Likaså
användes ofta relativt hög fosforhalt, upptill 0.1 %, i järn som skall bearbetas i snabbgående
automatmaskiner, emedan spånen på grund av materialets ökade sprödhet lättare bryta
sig och giva en slät och fin yta.
Fosfor minskar den inre friktionen i järnet och befordrar därför korntillväxt.
Material med hög fosforhalt blir därför vid varmbearbetning och glödgning lätt
grovkri-stalliniskt, vilket ytterligare ökar sprödheten. Fosforn har mindre skadlig inverkan vid
välljärn än vid götmetall. Fosfor har stark benägenhet att segra, varigenom den blir
ojämnt fördelad i materialet.
I gjutjärn användes ofta relativt hög fosforhalt upp till 1 a 1.25 % vid gjutning
av tunnare gods, emedan fosforn gör järnet mera tunnflytande, så att det lättare
utfyller formarna, varjämte grafitbildningen underlättas. Redan små fosforhalter göra
dock gjutjärnet avsevärt sprödare och inverkan kan spåras redan vid 0.2 %.
Järn-svavellegeringar. Svavel såväl som sulfider äro olösliga i järn och det i järn
och stål förekommande svavlet finnes såsom mangansulfid eller i undantagsfall som
svaveljärn FeS. Det såsom mangansulfid bundna svavlet förekommer i valsat och smitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
