Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hållfasthet och provning, av O. Forsman - Metallografisk provning - Andra metaller än järn och deras legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930
HÅLLFASTHET OCH PROVNING.
genom mikroskopisk undersökning klarlagts, vilken struktur, som förefinnes hos olika
legeringar, har orsaken härtill blivit tydlig. De olika strukturbeståndsdelarnas allmänna
egenskaper skola därför i korthet behandlas till grundval för ett bättre förstående av olika
legeringars egenskaper.
Rena metaller äro vanligen relativt mjuka, smidbara och tänjbara och om en
strukturbeståndsdel i en legering utgöres av en ren eller i det närmaste ren metall strävar
denna att förläna åt legeringen de angivna egenskaperna.
Fasta lösningar äga liknande egenskaper som de rena metallerna. De äro
relativt mjuka, smidbara och äga god tänjbarhet. Praktiskt taget alla de industriellt
använda legeringar, vilka kunna valsas och dragas i kallt tillstånd, utgöras av fasta
lösningar. Som exempel må här blott anföras mässing, brons med mindre än 8 % tenn,
fosforbrons, aluminiumbrons med mindre än 7.5 % aluminium m. fl., vilka samtliga
äro exempel på tänjbara legeringar bestående av en enda fast lösning. Om i legeringen
ingår mer än en fast lösning, blir formförändringsförmågan mindre, men legeringarna
kunna vanligen bearbetas genom valsning och smidning i varmt tillstånd. Såsom
exempel på dylika legeringar kan tjäna deltametall.
Kemiska föreningar mellan i en legering ingående metaller äro vanligen hårdare än
de metaller, varav de bildats, och dessutom spröda. Genom närvaron av en kemisk
förening minskas därför legeringarnas formförändringsförmåga och även deras
hållfasthet mot dragning. Däremot ökas hållfastheten mot tryckpåkänningar, vilket har
betydelse för användandet av dylika legeringar som lagermetaller. Ävenledes kan
förekomsten av en dylik spröd beståndsdel vara till förmån vid legeringens bearbetning
t. ex. genom svarvning och filning, emedan spånen lättare bryta sig och den
bearbetade ytan blir mera slät och jämn. Exempel på legeringar innehållande kemiska
föreningar äro brons med mer än 8 % tenn, gjuten fosforbrons, vitmetallegeringar för
lagerändamål m. fl.
Legeringar innehållande eutektika i större mängd äro spröda och äga i allmänhet
lägre smältpunkt än den lättsmältaste av de ingående rena metallerna. I en dylik
legering stelnar den med namnet eutektikum betecknade strukturbeståndsdelen sist
antingen i form av lamellartade bildningar eller såsom små rundade bildningar, och de
två strukturbeståndsdelar, som bilda eutektikum, kunna därvid vara rena metaller
eller fasta lösningar eller också kan en kemisk förening ingå som ena beståndsdel. På
grund av att den eutektiska beståndsdelen har lägre smältpunkt, d. v. s. stelnar sist,
kommer den att lägga sig emellan de övriga beståndsdelarnas kristallkorn såsom ett
nätverk mellan dessa, och legeringens hållfasthetsegenskaper bliva därför så gott som
helt beroende på den eutektiska blandningens egenskaper. Med mycket få undantag
äro dylika legeringar olämpliga för konstruktiva ändamål. Deras huvudsakliga
användningsändamål är såsom lödmetaller. Därvid blir av fördel att hela legeringen icke
stelnar vid en viss temperatur utan att en del av legeringen fortfarande är i flytande
form medan en del har stelnat; inom ett visst temperaturintervall har legeringen därför
en degig, halvflytande konsistens.
Den vid järn-kollegeringarna beskrivna perliten är ett undantag från den i det
föregående angivna regeln om eutektiska legeringars dåliga hållfasthetsegenskaper.
Delvis torde detta sammanhänga därmed, att perliten bildats först sedan järnet har
fullständigt stelnat. Med perliten analoga strukturbeståndsdelar förekomma även i en
del andra legeringar och man brukar kalla dylika eutektoida för att utmärka, att dessa
bildats i fast tillstånd och icke uppstått direkt ur smälta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
