Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Gjutning - Gjutformars torkning - Smältugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
METALLERNAS BEARBETNING.
Fig. 39. Apparat för skinntorkuing av
råsands-formar.
gjuterier för erhållande av ett mjukare och bättre göds än det i vanlig, fuktig råsand
erhållna, åstadkommes bekvämt genom den i fig. 39 visade apparaten, vilken är så gjord,
att lågan från en oljebrännare införes i en särskilt anordnad plåtlåda, invändigt klädd
med asbest, så att det upptagna värmet tillgodogöres vid lådans placering över formen.
Enär råsandsytor äro mycket ömtåliga, bör sådan torkning företagas omedelbart före
flaskornas hopsättning.
Smältugnar. Ända till mitten av 1700-talet göt man tackjärnsgjutgods direkt
ur masugn. Produktionen uppgick dock blott till c:a 1 000 kg tackjärn pr dygn i en
av den tidens små träkolsugnar. Vid omsmältning av skrot använde man denna tid
vanlig degelugn, sådan gelbgjutarna då redan länge använt. När man ej göt direkt
ur masugn, gjorde man bruk av flyttbara ugnar. Hela gjuteri et vilade på 4 hjul, som
sålunda uppburo en blåsbälg och en på 2 tappar vridbar degel-stjälpugn. De
kringvandrande järngjutarna drogo sålunda genom landet, uppköpte gammalt järn och
skrot och »stöpte» det på platsen till
brukbara artiklar, såsom plattor, vikter,
pannor, grytor m. m., allt mot kontant
ersättning efter viss taxa, alldeles såsom de
kringvandrande tenn- och gelbgjutarna
gjorde ända in i våra dagar. Man skulle
kunna säga, att dessa flyttbara
järnsmältugnar, efter utländskt språkbruk benämnda
»Calebasser», voro början till en industriell
tillverkning av handelsgjutgods.
Väsentliga framsteg inom
järnsmältningen inträdde dock snart såsom en följd
av de olika ländernas behov av
krigsmateriel, särskilt kanoner och kulor.
Sålunda tillkommo flamugnarna, liknande
dem, som ännu i dag brukas, ehuru ej för
kontinuerlig drift. Men först mot slutet av nämnda sekel, sedan man lärt sig använda
koks i stället för träkol i masugnar, började man i England använda schaktsmältugnar
även för järngjutning, liknande små masugnar med tapphål nedtill. Medelhöjden hos
dessa efter uppfinnaren kallade WiLKiNSON-ugnar (1794) var blott 2—3 m. Ugnen var
övermurad med en kåpa jämte valv (kupol) upptill, som åt sidorna hade hål för gasernas
utlopp och nedtill var skyddad mot värmeutstrålning. Sådan murad kupol synes först
hava uppkommit i Frankrike, varifrån namnen Coupoles, Coupelots (franska
nuvarande benämningen är Cubilots), eng. Cupolas, tysk. Kupolöfen uppkommit.
Kupolen har småningom försvunnit från ugnen, men namnet kvarstår.
Få anordningar eller hjälpmedel inom tekniken hava varit föremål för en så
intensiv uppfinnarverksamhet som kupolugnen, och de flesta av dessa uppfinningar
hava avsett antingen besparing av bränsle eller bekväm skötsel jämte förbättrad
produkt. Under det att sålunda de första ugnarna, som blott hade en forma eller öppning
för blästerluftens införande i ugnen, smälte 1 000—1 200 kg järn pr timme med
användning av 30, ja ända till 50 procent koks, erfordra de nuvarande blott 8 procent koks
av järnets vikt. Teoretiskt fordras för smältningen visserligen blott c:a 4 procent,
men man får ihågkomma dels att metallerna alltid måste vid gjutningen vara mer eller
mindre överhettade och dels att en del oundvikliga förluster uppkomma vid smältningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
