Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Mekanisk verkstadsindustri - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRDIGBEARBETNING. MEKANISK VERKSTADSINDUSTRI.
187
kolvens rätliniga rörelse omvandlas i vevtappens cirkelformiga. Detta organ är
sålunda det mest utmärkande elementet i ångmaskinens mekanism.
Några bland de viktigaste och intressantaste kinematiska härledningarna från
denna mekanism må här anföras. Gör man elementet b (fig. 301) något längre och låter
det vara fast, c något kortare men de övriga delarna ungefär som föruU så uppkommer
»kuliss-sliden», vilken i denna form (fig. 302 d) användes för att vid behov omvandla
vevens c likformiga rotationsrörelse i en olikformig fram- och återgående rörelse, som
uttages vid punkten e; dennas rörelse är hastig, när veven rör sig i undre hälften av sin
bågformiga bana, och långsam, när den befinner sig i den övre. Ännu oftare användes
den mekanism (fig. 302 b), som uppkommer genom att låta elementet c, d. v. s. den
ursprungliga vevstaken, vara fast, men, liksom i fig. 301, a vara ångcylinder och d dess
kolv, den förra vridbar kring en fast punkt, ungefär vid mitten. Man erhåller då den
oscillerande ångmaskinens mekanism.
Ännu en annan modifikation låter tänka sig, nämligen att glidstycket d (fig. 299)
tvingas av en »gejd» (styrbana) att följa en alldeles bestämd väg, här en rätlinig.
Glidstycke och gejd bilda då ett elementpar, som vi återfinna med cirkulär bana i en
maskins axeltappar med deras lager; de äro »tvångsstyrda». Men man kan även låta gejden
vara öppen upptill (fig. 300) och genom en yttre kraft tvinga glidstycket att kvarbliva
på banan, liksom man även kan använda upptill öppna lager, om axelns tyngd är
tillräcklig att förhindra urhoppning. Man kallar detta »kraftstyrning». Betraktelser av
denna art ha givit upphov till en vetenskapsgren kinematiken, d. v. s. den del av
mekaniken, som sysselsätter sig med kroppars rörelser, utan avseende på de därvid verkande
krafterna.
Men lika enkelt som det nu visat sig vara att bestämma själva begreppet »maskin»
såsom en mekanism, som omsätter arbete, likaså mångskiftande och oändligt olika
varandra äro maskinens former och användningssätt, olika ej blott med hänsyn till den
drivande kraftens natur — vatten eller vind, ånga under tryck eller exploderande gas,
av dessa krafter alstrad eller ur naturen hämtad elektricitet, djur- eller människokraft
— utan även olika alltefter de i oändlighet växlande ändamålen för användningen och
efter själva mekanismernas likaså växlande byggnad och anordning.
Om man icke fäster sig vid det för den nutida tekniken grundläggande begreppet
om mekaniska kroppars ledade förbindelse med varandra utan tager begreppet maskin
i ovan antydd, rent kinematisk bemärkelse samt i stället för den förbindande länken, i
stället för tvångsstyrning inför kraftstyrning, som håller de särskilda delarna
tillsammans, så är maskinen i denna bemärkelse lika gammal som världen själv. Genom
kraftstyrning sammanhållas elementen i vår värld och tvingas att röra sig i regelbundna
banor; den allt behärskande, i tidens begynnelse i verksamhet försatta urkraften har givit
den väldiga impuls (stöt), som, evigt fortfarande och evigt sig omsättande — i kraft,
elektricitet, ljus, värme och helt visst i ännu många andra former — även frambragt just det
som vi innefatta under begreppet maskin. Om vi emellertid draga gränserna trängre,
om vi icke fästa oss vid nämnda hemlighetsfulla, världarna sammanhållande
kraftstyrning utan uppställa synliga och påtagliga element och ledgångar som förutsättning,
så är maskinen även då urgammal, ty redan ett djur uppfyller förutsättningarna, och
framför allt är människan en särdeles fulländad maskin. Skillnaden är blott den, att
den i form av föda och genom andningsprocessen tillförda kraften av människokroppen
omvandlas på långt fullständigare och mera komplicerat sätt än den kraft, som verkar i
den av människan byggda maskinen; alla förutsättningar finnas dock för att man skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
