Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Mekanisk verkstadsindustri - Målning m. m. - Emaljering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRDIGBEARBETNING. MEKANISK VERKSTADSINDUSTRI. EMALJERING. 283
man i många fall ett utsirande genom målning eller tryckning. Medelst pensel och färger
eller bronser — guld, brons, silver, tenn etc. — anbringas kantprydnader, ränder,
arabesker, firmanamn och stämplar, antingen för hand eller genom tryckning, varefter följa
torkning och lackering. Särskilt inom massproduktionen spelar tryckningen en stor roll.
Man använder härvid antingen stämplar (relieftryck) eller överflyttning av trycket från
ett tunt papper till föremålet.
Emaljering*. Den egentliga emalj er ing en åstadkommes genom anbringande på
föremålets yta av en glasartad massa, framställd genom sammansmältning av kiselsyra,
i form av ren, vit sand eller pulvriserad kvarts, och oxider eller basiska föreningar,
såsom kalk, blyglete, soda, pottaska, magnesia etc. Kalk gör massan trögflytande, bly
gör den lättflytande. I stället för kiselsyra kan användas borax, som ger ett mera
lättsmält glas. Önskar man erhålla ett färgat glas, tillsättas metalloxider: tenn för vit färg,
kobolt för blå, krom för grön, järn för brun och grå, guld för röd etc. Dessa ämnen
tillsättas i pulverform och blandas mycket noga med de övriga, även pulverformiga ämnena.
Fig. 479. Emaljeringsugn.
Föremålets yta måste före emalj eringen väl rengöras genom betning, därefter följer
påstrykning av den med ett bindemedel, t. ex. fernissa, försatta glasmassan samt
slutligen bränning vid rödglödgningstemperatur, varvid massan smälter eller snarare sintrar
till ett jämnt, glasartat överdrag. Om emaljlagret skall hava flera, olika färger, som ej få
flyta in i varandra, förses metallytan med låga, upphöjda åsar emellan de olika färgerna.
Emaljering av kokkärl, som på 1870-talet infördes, erhöll snart en mycket stor
omfattning, dels på grund av den jämförelsevis billiga tillverkningskostnaden och dels
emedan dessa kärl kunde tillverkas av järnplåt i stället för koppar. En emalj för detta
ändamål måste emellertid uppfylla mycket stora fordringar. Den bör väl häfta vid
ytan, kunna uthärda stora temperaturväxlingar utan att brista, får ej vara spröd eller
ömtålig mot stötar, bör hava en utvidgningskoefficient möjligast lik metallens samt får
ej kemiskt åverkas eller innehålla hälsofarliga ämnen. Blyemalj får sålunda ej användas.
Tennoxiden åter reduceras av kolet i järnet, och emaljen blir blåsig av koloxid samt
erhåller en mörk färg. Man använder därför vid emaljering av kokkärl av plåt en
svårsmält grundmassa av kvartsmjöl, borax, flusspat och salpeter samt en lättsmält
täckmassa av fältspat, borax, soda och tennoxid. Grundmassan påstrykes i ett tunt lager
för att ej spricka, kärlet torkas och insättes i en muffelugn under 10—20 minuter, då
färgen bör vara ljusgul. Sedan täckmassan påstrukits, sker ny bränning vid rödvärme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
