Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
VAPENTEKNIK.
* Bakladdning smekanismen i sitt första skede lämpade sig icke för de grova
sjöartilleripjäserna. Den på 1840-talet av frih. von Wahrendorff konstruerade
mekanismen prövades visserligen hos oss såväl å täckta fartygsbatterier som å kanonslupar,
men den större kostnaden och risken för demontering talade mot dess antagande till
sjökanon. Vid större kalibrar ansågs den mycket litet tillförlitlig vid de höga gastryck
och hastigheter, som efter pansarets införande fordrades vid sjöartilleriet. Under
1850-talet ansågs därför »all erfarenhet hava visat, att de grova pjäser, som finnas å fartyg,
måste vara framladdningskanoner» och England, som redan gått in för den Armstrongska
kilmekanismen, återgick till räfflade framladdningskanoner av smidesjärn eller gjutstål,
vilket system där bibehölls ända till år 1881. Svårigheterna att vid
framladdningspjä-serna erhålla god styrning och centrering av projektilen samt det med kaliberns ökande
stegrade spelrummet mellan projektil och kanonloppets väggar med därav orsakade
urbränningar i dettas gods framtvingade emellertid väsentliga förbättringar i
bakladdnings-mekanismerna och genom framkomsten av den franska skruvmekanismen kan
bakladd-ningsproblemet anses löst även för sjöartilleriet. Den första typen av kanoner med
dylik mekanism (även införd i vår flotta under benämningen »modell 1869») var dock
försedd med ett fåtal räfflor och projektiler med knappstyrning, varigenom den, för den
händelse mekanismen ej skulle funktionera, skulle kunna användas som
framladdnings-kanon. Allt efter som kanonlängden växte, framträdde mer och mer den stora fördel
som genom besparing i utrymme och därmed vikt av det skyddande pansaret vanns
vid sjöartilleriet med bakladdade kanoner. Englands flotta var den som sist övergav
framladdningssystemet.
Med de grova och tunga pansarbrytande kanonernas och pansarets införande måste
det å föregående tiders linjeskepp och fregatter förekommande stora antalet kanoner
avsevärt minskas. 1860- och 1870-talets örlogsfartyg blevo bestyckade med ett fåtal
pjäser, där den stora kraften hos varje enskild pjäs fick ersätta det mindre antalet. Vid
fartygens bestyckning strävade man efter att uppställa kanonerna bakom pansarskydd,
antingen i torn eller i kasematt, samt med så stora bestrykningsvinklar som möjligt.
Den med de växande kanonvikterna ökade svårigheten att hastigt och noggrant
kunna sidorikta artilleripjäserna ombord ledde till kanonlådornas ersättande med
kur-sörlavettage. I dessa senare vilar kanonen medelst tappar i en lavett, som rör sig på
en kursör eller s. k. »släpa», vilken vid å däck eller i batteri uppställda pjäser släpar eller
rullar på i däck fastbultade skenor, under det att lavetten vid rekylen släpar på
kursören. Vid i torn uppställda kanoner utgjordes kursören i regeln av i tornets längdriktning
gående järnbalkar, sammanbyggda med tornet eller fästade till torndäcket.
Sidorikt-ningen av kanonen åstadkoms därvid genom tornets vridning eller, därest tornet var fast,
genom fartygets gir. Å svenska flottans 2. kl. pansarbåtar, — monitorerna —, var
kanontornet sålunda rörligt och genom dettas vridning erhöllo tornkanonerna ungefärlig
sidriktning, vilken därefter fullbordades genom mindre gir av fartyget. Våra 3 kl.
pansarbåtar av en mindre monitortyp hade däremot fasta kanontorn, varför dessa fartyg
försågos med två propellrar för underlättande av fartygets vridning. Det var även
nödvändigt att för de pansarbrytande kanonerna införa kraftiga bromsinrättningar för
rekylens upphävande. Den för tunga fartygskanoner först använda bromsinrättningen var
den av John Ericsson i Amerika uppfunna, vilken bland annat förekom å våra
monitorer John Ericssons och Thordöns ursprungliga svåra kanoner. Denna
bromsinrättning var en »friktionsbroms», bestående av 4 st. mellan rekylbanorna liggande ekbalkar,
utanpå och mellan vilka vid lavetten fästade järnskenor gingo ned och hårt fastklämdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
