Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET 1850—1870.
663
före skottlossningen. Vid rekylen måste sålunda den starka friktionen mellan
ekbalkar-na och järnskenorna övervinnas. Av friktionsbromsarna kommo ett flertal olika
konstruktioner till användning, av vilka de mest kända äro »Elswickbromsen» och »Scotts
compressor». De hade dock alla den olägenheten, att rekyllängden var oberäknelig, enär
rekylmotståndet var beroende av friktionsytornas beskaffenhet. Friktionsbromsarna
blevo därför efter relativt kort tid ersatta med hydrauliska bromsar, vid vilka
rekylmotståndet åstadkommes genom det motstånd vätskan i en sluten cylinder gör, då den
pressas genom smala kanaler eller öppningar. Det i allmänhet mycket begränsade
utrymmet ombord, särskilt i kanontorn och kasematter, tvingade till minskning av
rekyllängden vid fartygskanonerna. En ökning av rekyllängden exempelvis för en tornkanon
medför ökade dimensioner å tornet såväl i längd som höjd, enär plats för det rekylerande
■systemet måste finnas vare sig eldröret är horisontellt riktat eller lutande. Okade
dimensioner medföra ökad vikt å pansaret och större kraft för tornets vridande m. m.
Rekyllängderna vid sjöartilleriets pjäser äro därför vida kortare än vid landartilleriets.
Men å andra sidan måste skeppslavettagen göras mer motståndskraftiga och förses med
■starka förbindningar till underlaget.
Fig. 1206. Anordningar för laddning m. m. i ett pansrat kanontorn med 2 st. framladdningskanoner.
Ångkraften utnyttjades även för sjöpjäsernas hanterande, varigenom
eldhastigheten kunde avsevärt ökas. Fig. 1206 visar anordningarna för laddning m. m. i ett pansrat
kanontorn med 2 st. framladdningskanoner om vardera 80 tons vikt. Kanonens båda
tappar vila på var sin kloss a, vilka glida längs balkar, fastbultade till torndäcket. Bakom
varje kloss ligger en hydraulisk cylinder b, vilkens pistonstång är förenad till motsvarande
kloss. Cylindrarna äro fyllda med vatten och hava var sitt rör med ventil. Vid kanonens
rekyl föres pistonkannan bakåt, varvid vattnet pressas genom ventilen och det smala
röret. Det motstånd, som härvid uppkommer, hämmar så småningom rekylen. Genom
att i motsatt väg genom samma rör inpumpa vatten i cylindrarna sättes kanonen
tillbords. Vid laddning vrides tornet, så att kanonernas mynningar komma mitt över
öppningar i däck. En hydraulisk cylinder c lyfter medelst sin pistonstång kammarstycket
så, att mynningen sänkes till i linje med en hydraulisk laddstock d. Denna införes
därefter på maskinell väg i kanonens lopp, där den utsprutar vatten för att släcka
kvarvarande glödande rester av krutladdningen. När laddstocken åter utdragits, lyfter en
hydraulisk cylinder e upp krutkardus, projektil och förladdning, vilka därefter var för
sig införas genom kanonmynningen i loppet av laddstocken. Efter sålunda utförd
laddning sänkes kanonens kammare så mycket, att kanonen erhåller önskad elevation;
tornet vrides och då siktlinjen bär på målet avfyras skottet. Tornets båda kanoner laddas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
