Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
VAPENTEKNIK.
samtidigt medelst var sin laddstock, manövrerade av samma hydrauliska maskin. Det
hela tog en tid av tre minuter. För arbetets utförande fordrades tillgång på följande
antal personer: i tornet en man vid varje kanon; under däck en man vid vardera
ladd-stocken; samt dessutom högst 16 man för att med hjälp av mekaniska anordningar
fram-forsla ammunitionen från »durken» (= ammunitionsmagasinet) till dess plats i kanonen.
Som reserv funnos handkraftmaskinerier. Det har beräknats, att om här omnämnda
kanoner skulle legat i skeppslav etter, konstruerade i likhet med segellinjeskeppens samt
laddning och tillbordssättning m. m. skulle utförts som på dessa fartyg, så skulle för
pjäsernas betjänande erfordrats minst 50 man och mellan skottens avfyrande skulle
åtgått en tid av c:a en timme.
Fartygspansarets ökade motståndskraft medförde ständigt stegrade fordringar på
sjöartilleriets effekt. I mitten av 1870-talet voro de nyare örlogsfartygen i stor
utsträckning bestyckade med gjutstålskanoner av stor kaliber och tyngd. Kanoner av 20 cm:s
kaliber med en vikt av 14—15 ton och skjutande 125 kg. tunga spetsprojektiler ansågos
vara de minsta, som kunde inrubriceras under benämningen pansarbrytande; de största
pjäserna hade ända upp till 45 cm:s kaliber och vägde 100 ton samt sköto projektiler av
Fig. 1207. Genomskärning av 100-tonskanon.
c:a 1 tons vikt. Fig. 1207 visar i genomskärning den 100-tonskanon, som år 1876 provsköts
i Spezzia och av vilken typ Italien lät hos engelska firman Armstrong C:o i Elswick
beställa 16 st. för sina 4 pansarmonitorer. Som av fig. framgår var denna kanon byggd
av tio cylindrar tillverkade av spiralvridet, sammanvällt och smitt järn, krängda över
en stålcylinder, i vilken det räfflade loppet var urborrat. Men icke endast pansrade,,
utan även ett flertal opansrade fartyg voro bestyckade med dylika grova pjäser.
Därjämte förekommo å sistnämnda fartyg, ävensom å äldre, vilka pansarbeklätts, kanoner
av något mindre kaliber, i regel 15—20 cm.
I dé allra flesta mariner voro på 1870-talet kanonerna räfflade enligt
forcerings-eller trångkulesystemet. De förut förekommande djupa räfflorna och däremot svarande
knappar på projektilerna hade vid nämnda system ersatts av grunda räfflor, varjämte
projektilen vid bakladdningsmekanism var försedd med koppargördlar, som vid
skottlossningen tvingades in i räfflorna, och vid framladdade kanoner vid projektilbasen
med en skålformig kopparskiva (gasuppfångare), som av krutgasens tryck vidgades och
fyllde räfflorna. Härigenom undveks allt spelrum mellan projektil och kanonlopp och
den förra, som låg tätt inpassad i räfflorna, erhöll en stadig gång såväl i loppet som genom
rotationen i luften.
Sjöartilleriets projektiler vid samma tid voro huvudsakligen av tre slag, nämligen:
massiva projektiler, som saknade hålrum;
pansargranater, som hade en mindre ihålighet med eller utan sprängladdning; samt
spränggranater med stor ihålighet fylld med sprängladdning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
